Antydningar från studentlivet
Det är i personporträtten den har sin styrka, pjäsen Långt hem, med premiär under helgen på Upsala stadsteaters Lilla scen. Mest är det dock att betrakta som ett utkast eller en skiss, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I rollerna: Daniela Svensson, Robin Keller, Jan Ärfström och Åsa Forsblad
Handling i Uppsala. En timme lång. Så löd instruktionerna när Stadsteatern bjöd in fyra dramatiker till en serie kortpjäser 4xUppsala. Den första har vi redan sett, Slättskymning, pjäsen om svårigheterna att förena vetenskap med genusperspektiv och politiskt engagemang.
Nu är det dags för pjäs nummer två med den i fredags kväll på Lilla scenen premiärvisade uppsättningen Långt hem av Mikael Olsson. Vid det här tillfället är det studenternas sociala villkor som står i fokus. Och där finns onekligen åtskilligt att hämta.
Att slippa bli vuxen
För en hel del av dem som vid varje terminsstart anländer till Uppsala, är det första gången de är hemifrån. Förväntningarna är stora, liksom kraven. Den som skall stå på egna ben har åtskilliga beslut att fatta. Många
försöker smita undan för att slippa bli vuxna. Ett samhälle där ungdomstiden blivit norm har heller inte särskilt mycket att erbjuda.
Så ser förutsättningarna ut för den av Jenny Andreasson regisserade föreställningen. Lokalfärg och hematmosfär ger Torulf Wetterrots scenografi. Det som är avsett att vara en studentkorridor har dock mest tycke av studieceller. Starkast om en korridormiljö påminner det odiskade köket med en överlastad arbetsbänk.
Och kylskåpet och frysen förstås. Med matförråd som skall räcka länge och placeringen av alla varor, där de som bott längst har de bästa hyllorna upptill. Mats Öhlins ljussättning har en viktig roll i uppsättningen. Den markerar rytmen och accentuerar de olika spelplatserna.
Komiska poänger
Daniela Svenssons Milli är nyinflyttad i korridoren. Steg för steg introduceras hon och publiken i de regler och villkor som gäller. Studierna har dock fått en undanskymd plats. Den ende som färdas i den riktningen är Robin Kellers Asker. Att han samtidigt är lätt karikerad ger föreställningen en del komiska poänger. Mest representerar han dock gamla tiders fördomar om hur studier kunde sätta sig i huvudet. Fast på det inte riktigt avsedda sättet.
Med Jan Ärfströms Einar förs en företrädare för nationsknuttarnas släkte in i skeendet. Här är det mest av allt festivitas som gäller. Och Åsa Forsblads Jane får drag av de studentskor som kunde förekomma förr i världen, när det i en del fall var viktigast att hitta en lämplig äktenskapspartner.
Verklighet och drömmar
Utöver dessa grunddrag rymmer pjäsen åtskilligt som ilar snabbt förbi men stannar på antydningsstadiet. Dit hör t ex Millis paket hemifrån som väcker oceaner av hemlängtan till liv. Eller hennes fickminne, det som ersatt tidigare generationers dagböcker. Upplysningen om Einars diktsamling skapar likaså en hel del nyfikenhet. Annars består innehållet till stor del av markörer för studentlivet som vårbalen, uppsatsskrivning, modeideologier med Michail Bachtin som förgrundsgestalt den här gången och olika nationsuppdrag.
Mikael Olsson och hans regissör leker med olika tidsplan i föreställningen. De tussar ihop verkligheten med drömmarnas värld. En Ikealåda som innehåller ett radhus ger ett framtidsperspektiv. Engelsmannen i sammanhanget låter en stunds
muntert yrväder blåsa in i uppsättningen. Men över huvud taget mår ingen av rollgestalterna särskilt bra.
Lätt uppgivna strategier
Det är i personporträtten föreställningen har sin tyngdpunkt och styrka. Frågan är dock på vilket sätt de som studenter skiljer sig från den övriga befolkningen. Snarare företräder de var för sig livshållningar, som efter ålderstillhörighet torde gälla för samhället i stort. Daniela Svenssons Milli representerar på så sätt världsförbättrardrömmarna och oskuldsfullheten, som ännu inte hunnit solkas ner av alltför många motgångar.
Även Robin Kellers Asker bär på förhoppningar inför framtiden. Om också prognosen inte kanske är den bästa för hans del. Rädslan för att bli besviken gör honom rädd för livet i stort. Hos Jan Ärfströms Einar och Åsa Forsblads Jane, vilka bägge närmar sig de 30 med rasande fart, är det dock de genomskådande, lätt uppgivna strategierna som gäller. I det ena fallet framträder en blaserad nihilist med självmordstankar. Och i det andra uppträder en renodlad cyniker.
I gränslandet
Ingen av dem är dock helt renodlad i dessa roller. Det blir därför sprickorna i skådespelarnas fasader som räddar hela föreställningen från att bli ett förutsägbart demonstrationsstycke. Det är svårt att inte särskilt nämna Daniela
Svenssons gestaltning av Milli i det sammanhanget. Hon har fått den mest dynamiska rollen på sin lott och gör en recentior på tröskeln till ett äventyr, som kan sluta bra lika väl som det kan gå illa.
Det är denna vistelse i ett gränsland mellan ungdomstid och vuxenliv, där det står och väger mellan allt som varit och det som skall komma, man hade velat se mera av i den här föreställningen. Nu stannar den till stor del vid att bli ett utkast och en skiss, där den dramatiska motorn drivs med svagström.