Marie-Louise Ekman-effekten är här! På Dramatens unga scen Elverket har den äntligen fått fäste (och nu väntar jag bara på ett lika fullfjädrat konstaterande vad gäller det stora modershuset).
Mira går genom rummet, skriven av den trefaldigt aktuella Martina Montelius som också regisserar, är en angelägen och berörande pjäs med ett starkt och ofta poetiskt tilltal.
Det handlar om vår tids familjer. Bonusfamiljer, singelfamiljer, regnbågsfamiljer. Alla lika mycket familjer förenade i det enda viktiga: kärleken (till varandra). Gott så, hoppas jag alla förstår, även de trångsyntaste.
På så vis är pjäsen helt rätt i tiden – i alla fall för en Stockholmspublik. Och förhoppningsvis kan pjäsen också bidra till en öppnare syn på olika familjekonstellationer hos kommande generationer.
Här är det flickan Mira, spelad av en tonsäker Emma Mehonic, som står för klarsyntheten på ett lillgammalt vis där barnet står för klokhet och insikt. Medan de vuxna, spelade av Mattias Silvell, Agneta Ahlin och en lekfull och spelglad Danilo Bejarano, mer tagit barnens roll som virrpannor, kärlekskrankar och allmänna slabbedankar. Fortfarande alltid med barnets bästa för sina ögon.
Det är också Mira som protesterar när pappan och styvmamman ska skiljas. Hon vill ju inte förlora sin bonusbror Hans (Daniel Nyström) bara för att föräldrarna tappat intresset för varandra.
En helt rimlig aspekt som Montelius förtjänstfullt lyfter fram mitt i Micha Karlewskis associativa scenografi med resterna av ett kraschat Pariserhjul.
Mira går genom rummet är en humoristisk och ömsint föreställning gjord med varsam hand som knappast går spårlös genom mina inre rum.