Angeläget och underhållande

Jane Eyre räknas tveklöst till litteraturens genomlysta kvinnokaraktärer. Romanen från 1847 är en gastkramande skildring av en ung kvinnas liv och utvecklingsmöjligheter. Tillika är den ett intressant inlägg i den ständigt pågående debatten om kvinnors möjligheter att leva autentiska liv i förhållande till män och alla krav som ställs utifrån föreställningar om "kvinnligheten". Tämligen säkert är Jane Eyre också den roman från 1800-talet som har störst spridning i dag.

Men när jag får höra att Dramaten sätter upp Jane Eyre med vackra Julia Dufvenius som Jane och publikmagneten Michael Nyqvist som Rochester förhåller jag mig misstänksamt avvaktande. Dramaten - Sveriges viktigaste teaterinstitution - går från det ena publikfrieriet till det andra?
Det kan också finnas anledning att ställa sig undrande till varför klassiskt berättande romaner just nu verkar bli underlag för så mycket teater. Ett svar är förmodligen att kompetens i dramatiskt berättande blir allt ovanligare och att dramatisering av romaner då kan framtå som en genväg till intressanta historier.

På plats vid Dramatens lilla scen faller jag emellertid direkt. Martina Montelius (dramatisering), Ellen Lamm (regi) och Magdalena Åberg (scenografi och kostym) lyfter varsamt men tydligt Jane Eyre ur romanen, men med stor inlevelse i och respekt för Charlotte Brontës text och kontext. Precis som i romanen är det Janes berättelse som läggs fram, det är hennes röst vi hör och det är genom hennes temperament tolkat av Montelius som handlingen filtreras.

Julia Dufvenius gör Jane grå, men helt genomlyst av sin integritet som en fullständigt orubblig inre ledstjärna. Den gastkramande omgivning hon lever i fångas väl av Magdalena Åbergs lakansbehängda tunnel med en mörk trädörr i slutet. Videoprojektioner skapar effektivt de platser i den unga Janes livstunnel, där intrigen fram till äktenskapet utspelar sig. Med hjälp av sin näsduk kan Janes emotioner styra rörelserna i tunneln, tills den till slut brinner upp och Jane, utan att riskera straff, kan leva ut sina emotioner i världslitteraturens första jämställda äktenskap.

En ensemble av dubbelt så många kvinnor som män och ett myller av intressanta kvinnoroller är en ovanlighet som tagits väl tillvara. Michael Nyqvist gör en nedtonad men inåtvänt eldig och brysk herr Rochester. Det blir laddat.
Nadja Weiss spelar alldeles tyst den galna fru Rochester och högljutt fnittrig Rochesters flamma Blanche, vilka på så vis smälter samman så man förstår Rochester dragningar till dem båda och den utmaning Jane blir i hans liv. Basia Frydman gör Janes elev - lilla nippertippan Adèle - i alldeles underbart samförstånd med en psykologiskt övergiven flickunges sökande efter bekräftelser.

Skådespelarkonsten är genomgående på högsta nivå och Jane Eyre har blivit en både angelägen och underhållande pjäs om mänsklig integritet. Samtidigt visar den upp en förebildligt lyhörd konstnärlig självständighet i själva romandramatiseringsprojektet.

Angeläget och underhållande

Jane Eyre som pjäs har integritet men är samtidigt trogen romanen. Anna Nordlund imponeras av en genomtänkt och lyhörd uppsättning.