Angelägen bitterfitta

Bitterfittan på Uppsala Stadsteater är intim. Den är varken orakad eller rakad, den klafsar inte och är inte torr - men den låter. Sara (en alldeles underbar Anna Lyons), nybliven mamma, sitter i en radiostudio och berättar att det är jäkligt svårt att leva jämställt när man får barn. Hur upplysta föräldrarna än är. Hon trycker på datorns knappar och vi hör alla röster som vill hjälpa, tycka, trycka ned, har något att säga - den mjuka, skånska familjeterapeutrösten som menar att det kanske ändå inte är jämställdhet vi ska sträva efter eftersom Grottmannen ändå var ute och jagade och Grottkvinnan var hemma i grottan. Sångerna som vi alla lärt om moderskapet, de gulliga från 50-talet, om modern som vaggar och matar och kramar lillan sin lägger sig som ett kladdigt täcke över scenen. Visst är det tydligt, men det kanske är just vad som krävs för att kvinnofrågorna (kan man ens använda ordet efter 1970?) ska få plats 2007. Maria Svelands roman Bitterfittan har blivit pjäs i dramatisering av Marie Persson Hedenius och regi av Sara Gise.

I SVT kunde man nyligen se en intervju med Susan Faludi om hennes nya bok The terror dream. Fear and fantasy in post-9/11 America. Även om hon inom feminismen är en omstridd skribent tror jag henne när man i intervjun får man veta att efter elfte september 2001 kom feminismens defenitiva backlasch. En reporter i en New York-tidning skrev att nu (alltså någon månad efter att tornen fallit) är det kvinnans plikt att gifta sig och skaffa barn.

Sara är 30 år och har fött sitt första barn. Pappan lämnar Sara och nyfödde Sigge för att i ett par veckor jobba i Norrland med sin teateruppsättning. "Det var ju ett kontrakt, jag kunde inte bryta det." Kvar är Sara med mjölkstockning, sjuksköterskor som kramar hennes bröstvårtor, hon skiträdd och med en man som, tja - lämnat familjen under den första tiden som Familj. Så, en januaridag sitter Sara ensam på flyget till tönt-Teneriffa - hon behöver komma undan man och barn och liv och bli sig själv igen.

Med sig har hon en massa böcker av Suzanne Brøgger och Erica Jongs Rädd att flyga. Sara har lämnat Sigge och Sigges pappa för att få tänka i solen. Och hon ställer frågan: vad är förbannad struktur och vad är privat ångest? (Jag vill passa på att ställa frågan: varför är det bara kvinnliga kritiker i salongen?)
När jag i våras recenserade Maria Svelands roman Bitterfittan skrev jag att "Jag skulle hellre se ett renodlat reportage. Eller ett upprop."
Jag omvärderar det: kanske är det på scen med Anna Lyons som
Bitterfittan ska göras. För det är inte ofta man lämnar en
teatersalong heligt förbannad. Ssvensk teater har en tendens att ofta lämna en likgiltig. På Uppsala Stadsteaters scen Salongen är åtminstone jag förbannad. Och road. För att det man känner sägs och visas. Jag nästan bråkar med mitt sällskap på väg hem.
Mitt sällskap är min mamma, en av de kvinnor som var med på
1960- och 70- talen. Lämnade ungarna hemma hos pappan (som var fullt kapabel att ta hand om dem, trots att han var chef och författare) och åkte till USA för att gå fredsmarschen mellan New York och Washigton. Det var 1983. Min mamma funderade på om inte Sara, bitterfittan, klagade. Sara har fått ett friskt barn, har en karriär och är gift med en man hon älskar. Jag argumenterade emot. Men kan ändå hålla med. Vill du ha en unge - var glad att den är frisk och har en någotsånär närvarande pappa. Hu! Någotsånär? Ska man nöja sig med det? Ska man ha barn om man måste begränsa sig? Maria Sveland är väl några år äldre än jag, men ungefär samma generation. Generationen efter min mamma, Suzanne Brøgger och Erica Jong. Och hur tusan kommer det sig att vi har samma frågor som de hade?

Det finns en del i föreställningen som slår hårt - hårdare än den inspelade mannens replik "vem har inte tryckt på fast hon inte velat?" All terror som drabbar kvinnor varje dygn. Att det dör fler kvinnor varje dag och natt på grund av mäns våld än i ett "normalt" terrordåd. För att inte tala om alla kvinor som går åt på grund av omskärelse, i barnsäng och på grund av undermåliga mediciner eller för att det finns en tro att kvinnliga oskulder botar aids. Två torn var fruktansvärt - men om man ser det i ett större perspektiv - som halva mänsklighetens - framstår det i ny dager.

Angelägen bitterfitta

Bitterfittan har blivit en föreställning om ojämlikt vardagsliv och all terror som drabbar kvinnor varje dygn, skriver Astrid Claeson.