Anslaget är lekfullt när De Beaumarchais pjäs "Figaros Bröllop" från 1778 spelas på Dramatens stora scen, men resultatet är ganska tramsigt. Handlingen är svårbegriplig och skådespelarna arbetar och sliter sig svettiga för att få upp tempo och humor. Ibland får de till farsartad komik, men ofta blir det sökt och ansträngt.
De Beaumarchais var kontroversiell på sin tid och hans pjäs banade väg för franska revolutionen. Men det som brände till då, jämställdhet, kan möjligen anas i Bahar Pars handlingskraftiga gestaltning av kammarjungfrun Susanna. Resten drunknar i sceniska upptåg.
Inte ens författaren själv var särskilt intresserad av intrigen står det i teaterprogrammet och den är minst sagt rörig. Betjänten Figaro ska gifta sig med hushållerskan Susanna. Deras husbonde, greve Almaviva vill ta ut sin "herremansrätt", att få ligga med blivande blivande bruden före maken. Känslorna i hans äktenskap med grevinnan har dött för länge sedan och hon är djupt olycklig och förnöjer sig med brunstiga unga lakejen Cherubino. Mellan dem vävs intriger.
Mozart skrev en opera på stoffet. Några örhängen från den finns med som musikfragment, där ett par arior framförs med helt operaoskolade stämmor. Det låter inget vidare och man är nog böjd att hålla med Tova Magnusson i rollen som grevinnan när hon bryter mitt i sin sorgesamma aria med ett "vi skiter i det här" precis före paus.
En teaterguide är tydligen en trend på scenen denna säsong. Åtminstone på Stockholmsscenerna verkar tilltron till publikens egen förmåga att ta till sig scenkonst vara dalande. I Benke Rydmans dansföreställning "Nötknäpparen" var det en "scentekniker" som förklarade för publiken vad som hände. Här har aktören Andreas T Olsson, som spelar några mindre roller i pjäsen, fått publikguidandet på sin lott. Fast det gör han bra. Viss träning har han väl fått i sin mångåriga succé "Sufflören". Han till och med refererar till den när han lotsar oss i irrgångarna i "Figaros bröllop". Inte för att handlingen blir särskilt klarare av det, men det inkluderar oss i salongen på ett gemytligt sätt.
Scenografin, signerad Herbert Barz Murauer och Maria Gyllenhoffs kostymer är kul. Det är svulstigt och minimalistiskt på samma gång i postrokoko. Miljön på scenen blir till en utflippad sagovärld där precis allt är möjligt. Föreställningen kan även beskrivas som "ett himla spel som bär iväg", för att parafrasera ett uppsaliensiskt studentspex (Gustav den Adolf). Synd bara att de anarkistiska dragen på nationalscenen saknar udd och riktning.