Häromveckan bokade jag en sommarstuga på internet. Efter det möts jag, på snart sagt varenda hemsida jag besöker, av blinkande reklam som vill få mig att köpa eller hyra sommartorp runt om i landet. Vid det här laget har vi vant oss vid den riktade reklamen på nätet. Men egentligen är det ju ganska obehagligt att allt vi gör i denna gigantiska minnesbank som kallas internet registreras, ner till skamligaste lilla googling.
Övervakningssamhället, det som var science-fiction när George Orwell skrev om det på 1940-talet, tycks till sist alltså ha blivit verklighet. Om inte annat har Patriot Act och NSA-skandalen övertygat oss om det. Egentligen borde denna utveckling få oss att reagera som de fyra rollerna i ”Stressposition”, det vill säga med total paranoia. Och vrede.
Det är nämligen övervakningen, i allt från fartkameror till registreringen av våra nätvanor, som är ämnet i föreställningen på Stockholms stadsteater. Uppsättningen är ett av arton examensprojekt från Stockholms dramatiska högskolas institution för scenkonst. Här ges alltså en chans att se vad som rör sig i några alldeles nykläckta scenkonstnärers huvuden. Det vill man givetvis inte missa.
Vad dessa avgångselever presenterar i Stadsteaterns hörsal är ett slags sceniskt allkonstverk där teater, dans, ljud och ljus alla utgör lika viktiga komponenter. Formen är onekligen ganska spännande, inte minst den scenografiska lösningen som består av fyra flyttbara träkuber som kan häktas i och ur varandra och i vars labyrintiska inre skådespelarna klättrar omkring. Det är snyggt och fantasifullt.
Problemet med föreställningen är att den alltför mycket uppehåller sig vid just formen. Form och innehåll gifter sig aldrig riktigt. Eller uttryckt annorlunda: formen ställer sig till viss del i vägen för det faktiskt riktigt angelägna innehållet. Det blir också stundtals pretentiöst i överkant. Det är scenkonst som är väldigt förtjust över att vara just scenkonst. Men den typen av manér och lite självförälskade pretentioner brukar slipas bort ganska fort. Här finns tillräckligt med goda ansatser och talang för att i alla fall jag ska känna mig helt trygg vad gäller återväxten inom svensk scen- och teaterkonst.