Åldrandet i ömsint skrattspegel

Hur kan en pjäs om fysisk skröplighet och andlig misär bli en succé och leda till utsålda salonger och oavbrutet förlängda spelperioder? Det var vad som hände när Göteborgs stadsteater förra året satte upp Carin Mannheimers drama Sista dansen. Kanske var det realismen i spelstilen, ömsintheten i berättandet och den gripande inlevelsen hos skådespelarna som särskilt tilltalade publiken. När Stockholms stadsteater nu visar samma pjäs på Stora scenen, med premiär i torsdags kväll, har man närmat sig stoffet från något andra utgångspunkter.

Regissören Malin Stenberg har satsat på en betydligt stramare och mera avmätt tolkning, där tidens gång, åldrandets villkor, sviktande själsförmögenheter och döden dominerar. Resultatet är en mera abstrakt uppsättning. Med gott om utrymme för de teatrala uttrycken. Men samtidigt ges det politiska innehållet större spelrum. Här blir satiren extra tydlig. Åldringsvården och dess byråkrati får sina fiskar varma. Samtidigt ställer sig pjäsen helhjärtat på vårdpersonalens sida. Inte för inte blir ängel benämningen på de i branschen verksamma, de som ägnar sitt dagliga värv år ett många gånger otacksamt, oglamoröst och oavbrutet lågavlönat arbete.

Sista dansen handlar om äldreboendet Blåsippan, slutstation för människor som kan betala för sig, även om alla favörer kostar extra. Bara blöjorna är gratis. De som bor här är hänvisade till varandra. Besök av anhöriga förekommer sällan. Dygnet är schemalagt och inrutat, önskemål om maträtter avgörs en gång i veckan. Läkaren är ofta en vikarie med eld i baken, och personalen i övrigt befinner sig trots utrustad med såar av empati vid utbrändhetens gräns. När samtliga åldringar släpper fram alla undertryckta behov samtidigt, förvandlas hela scenen till en de fördömdas boning och en övergivenhetens, kontaktlöshetens och ensamhetens ekokammare. Malin Stenberg sparar inte på effekterna när hon låter skådespelarna leva ut allt vad de kan av rop på hjälp och böner om en trygg famn. Så blir människans existentiella utsatthet en av de bärande stämtonerna i föreställningen. Sin särskilda belysning ges motivet av att framtiden för de här gestalterna blivit en problematisk storhet.

Men motorn i förloppet är givetvis ändå det dagliga livet på Blåsippan och konfrontationerna mellan de inbördes olika personligheterna, var och en med sina speciella erfarenheter, bakgrunder och livsöden i bagaget. Lars Östberghs scenografi visar inledningsvis hemmet som ett belyst litet dockhus placerat i mörker mitt på scenen och ackompanjerat av ljudet från ett tickande golvur. För de skilda scenerna har scenografen skapat sinnrikt uttänkta spelplatser inskjutna i varandra och åtskilda av väggar av plexiglas. Dagrummet är möblerat med obekväma landstingsmöbler och därinnanför står sängarna som handlade det om en öppen sovsal. Frågorna om integritet och värdighet för människor i livets slutskede blir på så sätt tydligt accentuerade. Att här finns mycket övrigt att önska, är ytterligare ett av pjäsens debattämnen.
Samtidigt blir det charmfullheten, de många dråpliga inskotten och de med en myckenhet humor utformade personporträtten som ofta gör hela föreställningen så avväpnande och oemotståndlig. Till sitt förfogande har Malin Stenberg haft en seniorbesättning av högsta karat. Låt vara uppblandad med några ungdomar. Meta Velanders professor emerita Ingrid är översittardryg på underfundigast möjliga sätt och visar sig på slutet ruva på en hemlighet som ställer allt i ett försonande ljus. Yvonne Lombard har som Harriet en rapp tunga, är fin i kanten men också flärdfull och fåfäng som den värsta narcissistiska tonåring. Harriets strategi är den för publiken lätt genomskådade livslögnen som gör att åskådaren tar henne till sitt hjärta utan invändningar. Med Meg Westergrens Ingrid får själva verkligheten sig en törn. Här är det en begynnande senilitet som ges en varlig inramning. Hos Lena-Pia Bernhardsson blir plötsligt ett samhälle synligt där de fina maneren är allt annat än någonting självklart. Bernhardssons Majken är en bustjej som har nära mellan impuls och handling.

Åke Lundqvists porträtt av före detta biologilektorn Hilding hör till det bästa han någonsin gjort. Man kommer att tänka på föreställningen av Joop Admiraals Bara en mor, höjdpunkten under Lundqvists tid som teaterchef här i Uppsala. Niklas Falk firar på samma sätt triumfer i rollen som kvinnokarlen Axel, testosteronstinn som en elev i årskurs nio. Uppsättningens dovare stråk har sin givna företrädare i Lennart Jähkels rullstolsbundne Olle, vars avsaknad av framtid och livströtthet berör starkt. Elisabet Carlsson gör vårdbiträdet Elsie till en just så beundransvärd företrädare för samhällets omsorg som är ett måste, när resurserna är otillräckliga och utan vars heroiska insatser ingenting skulle fungera en endaste dag till. Med Shebly Niavaranis Bogdan får den sortens empati ännu en röst, medan Jacob Nordenson som Föreståndaren berusar sig med alla från politikens fält hämtade, vackra ord som ofta har dålig täckning i sådana här sammanhang. Åldringarnas anhöriga lyser till största delen med sin frånvaro, men hos Lotta Östlin Stenshälls Kristina, dotter till Ingrid, får ambivalensen och de motstridiga känslorna, i varje fall mot slutet, också komma till tals.

I Sista dansen finns det åtskilligt att förfasas och uppröras över men även att glädjas åt och ta till sitt hjärta. Med tanke på att många äldre säkert vill se sig själva i denna ofta om en kärleksfull skrattspegel påminnande pjäs, ges den i en rad dagföreställningar framöver. Lika mycket bör den dock ha åtskilligt att säga alla yngre årgångar, för vilka fortare än de anar en tillvaro av det här slaget kan stå på tur.

Åldrandet i ömsint skrattspegel

Där finns åtskilligt att förfasas över men också att glädjas åt, skriver Bo-Ingvar Kollberg om Stockholms stadsteaters uppsättning av Carin Mannheimers pjäs Sista dansen.