Äktenskapet som evighetsfars

Moment:teater i Gubbängen har fått namn om sig att vara en av förtrupperna just nu i svenskt teaterliv. Två av gruppens medlemmar är verksamma på Uppsala stadsteater denna vår. Påpassligt låter man dem framföra den egna uppsättningen av August Strindbergs skådespel Dödsdansen.

Denna pjäs om vad som förr i världen kallades lång och varaktig söndring har förvandlats till ett modernt samlevnadsdrama. Där Strindberg knöt an till förra sekelskiftets vanor och umgängesmönster, har Pontus Stenshäll, som svarar för både regi, scenografi och även medverkar i föreställningen, dragit ifrån och lagt till, musiksatt och frilagt några av konflikterna i handlingen.

Även scenografin får sägas vara tidsanpassad. Fästningstornet med de båda makarnas bostad är utbytt mot ett skjul i papp. Möblerna har klätts i samma material. Här är det knappast något livslångt förbund som gäller. Inte heller längre något silverbröllop som skall firas. När Edgar och Alice står inför sin tioåriga bröllopsdag, är det en hög ålder på ett äktenskap. Något som märks på att det redan är framme vid samma insikter som förlagan behövde ett kvarts sekel för att uppnå.

Pontus Stenshäll lägger också tyngdpunkten i sin bearbetning vid allt som är absurd fars i det här dramat. Detta spår genom föreställningen anslås redan i öppningsscenens leda och uppgivna tristess. Det är två kombattanter som känner varandra utan och innan som möts. Och medan de kopplar sina verbala tjuvgrepp på varandra blir det med ens tydligt att det här blivit deras sätt att leva. En dagsaktuell anspelning är räkningen från slaktaren som ersatts med en deklarationsblankett.

Där finns möjligen en oavsiktlig poäng. När vännen Kurt infinner sig gör han det i skepnad av en herrboat. Och för att markera dygnsrytmen hänger Alice upp en halvmåne i fönsterramen. Det är inte långtsökt att se hur Stenshäll understryker det som är spel och teater i Strindbergs grundtext. Här finns även ett förslag till förhållningssätt inför den inbördes pina och plåga som är utmärkande för alla misshälligheterna mellan Edgar och Alice. Kanske är det mest konstruktivt att helt sonika skratta åt eländet. I varje fall ligger en sådan lösning nära upplösningen på den här iscensättningen.

Men dessförinnan haglar älskvärdheterna över de båda inblandade som den konfetti som Edgar klipper till och låter regna över scenen. Kroppsspråk och tonfall går skilda vägar i en konversation som mest handlar om att göra illa. Att såväl Alice som Edgar försetts med tofflor med schackmönster är säkert heller ingen tillfällighet. Här handlar det om framstötar för att göra motparten schack och matt.

De inlagda sångerna, via högtalare eller exekverade gemensamt, fungerar en smula som säkerhetsventiler. Stilbrytningarna i språk och etikett förstärker den teatrala framtoningen. Så här uppträdde nog knappast en riktig artillerikapten när det begav sig. Och regressionerna till sandlådenivå här och var, är nog ämnade att föra tankarna till ett psykodramas möjligheter till befriande utlevelser.

Ändå försöker Pontus Stenshäll för den skull inte glömma all den tragik som också ryms i den här pjäsen. De ansträngda skratten när vännen Kurt sitter med vid soffan pekar i den riktningen. Och när Edgar efter sin dans till Bojarernas intåg drabbas av sin hjärtinfarkt, blir dennes hudlöshet fullt synlig. Men även bägges livsöden som ett par människospillror som famlar efter varandra i valhänta kontaktförsök.
Må vara att Strindbergs drama utsatts för en hårdhänt behandling.

Men livsnerven i grundtexten har Stenshäll för den skull inte tappat ur sikte. När Edvard Persson helt oväntat dyker upp som en främmande fågel, blir hans uppgift att en smula förse föreställningen med den försonlighet och den medkänsla som här och var bryter av mot det i övrigt rådande äktenskapliga slagfältet. Till ett slags självironisk grimas utvecklas likaså slutscenen, där man och hustru uppträder som dirigenter och slår takten till detta om en evighetsmaskin påminnande äktenskapliga drama.

I den till två roller reducerade iscensättningen gör Anna Rothlin en Alice, som bär få spår av det underläge som det gamla patriarkala samhället försatte henne i redan från början. I stället får det tidlösa i dramat genom hennes rolltolkning ett desto större genomslag. Här handlar det om en maktkamp på liv och död som snarare har med mänsklig styrka, angreppsförmåga och försvarsstrategier på basal nivå att göra. Och detta utan någon särskild social koppling.

Anna Rothlin litar med stor framgång till allt vad hon äger i fråga om kroppsspråk, mimik, tonfall och röstlägen. Det visar sig vara en hel del. I motsvarande mån är det inte så mycket någon traditionell mansroll, som styr Pontus Stenshälls agerande. Även han uppehåller sig huvudsakligen på ett allmänmänskligt plan i detta envig. Och gör det med mycket gott resultat. Föreställningen ges bara två gånger vid det här gästspelet. De som inte hade tillfälle att gå då uppmanas ligga på teaterledningen om flera framföranden. Det är uppsättningen värd.

Äktenskapet som evighetsfars

Uppsättningen i dagarna av Strindbergs Dödsdansen på Uppsala stadsteater är skickligt genomförd och värd flera framföranden, skriver Bo-Ingvar Kollberg.