Absurd pjäs i snygg inramning
Den nattsvart absurda pjäsen Jungfruleken har fått en snygg scenografisk inramning i Riksteaterns uppsättning, tycker Susanne Sigroth Lambe.
De tre kvinnorna i Jungfruleken är mer fantatieggande visuellt än innehållsmässigt.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fängelsekunden, tjuven och författaren Jean Genet skrev pjäsen 1947, i en litterär skärningspunkt mellan existensialism och absurdism. Hans saga om denna trio - som denne homosexuelle författare själv ansåg skulle spelas av unga män - är nattsvart och bisarr.
Riksteaterns uppsättning av Jungfruleken är ett gåtfullt drömspel, vars scenografi innehåller en mängd nycklar till dess avläsning .
Kostymerna har drag av både fin de siècle och en sorts sagorenässans. Scenrummet signalerar instängdhet. En liten trång dörr, försedd med jugendslingor finns till höger och tre små fönster i fingertoppshöjd i fonden. Golvet är schackrutigt och de ljusa rutorna är beströdda med sand. När madame sveper runt med sitt släp löses golvets mönster upp. Hennes båda husor håller sig på de svarta rutorna och sopar med händerna för att hålla sanden på plats.
De båda husorna eller jungfrurna, spelade av Annika Hallin och Malin Crépin, byter roller med varandra och ömsar klänningar och peruker likt ödlor som ömsar skinn. Ibland gör den ena av dem madame , ibland byter de namn med varandra. De leker en rituell lek med speglingar, frustrerade av att de aldrig når klimax, vilket är döden.
En av dem har sänt ett falskt brev till polisen som resulterat i att madames fästman häktats för mord. Så ringer han om att han har släppts och husornas ångest väcks. De beslutar att mörda madame.
Madame, som görs av Lena Mossegård, växlar kraftfullt från svartklädd diva till ondskefull och maktfullkomlig dominatrix med lårhöga stövlar.
De tre kvinnorna tycks vara fångar i beteenden och i en väv av illusioner, men i den här föreställningen är det mer fantasieggande visuellt än innehållsmässigt. Precis som i all absurd och drömspelsliknande teater är det inte alldeles lätt för betraktaren att fånga replikernas innebörd fullt ut. Undertexterna och det mer vardagliga flyter samman. Detta trots att alla tre skådespelarna har en stor scennärvaro och en fantastisk diktion. Svårigheten ligger i textens skenbara logik.
Denna tolkning av vad som numera anses vara en av den absurda teaterns klassiker Jungfruleken, stannar vid att vara en ond dröm, en svårfångad tanke om makt och underkastelse. Frågan är väl hur vi ska ta oss vidare.