Absurd pärla för en ny generation
Styrkan i Edward Albees dramatik är en välfunnen vardaglig ton i dialogen. Han behandlar ämnen som utanförskap och kontaktlöshet i sina pjäser, men kritiserar också det småborgerliga livet, "den amerikanska drömmen" i dem. Det är kanske mest tydligt i pjäsen som blev hans internationella genombrott, Vem är rädd för Virginia Woolf (1962). Men Värmlands teateramatörer har valt att ta sig an detta tidiga debutverk från 1959, där det faktiskt går att se embryon till författarens kommande dramatik.The Zoo story handlar om två människors möte i en park i New York. Den ena är en utanförmänniska utan en enda nära annan, den andra helt anpassad till mallen med familj och fast jobb.Efter en stunds prat blir så småningom konfrontationen mellan de två våldsam.Denna timslånga enaktare är skriven för två män. Men Teater Gör Ont har valt att sätta en kvinna i ena mansrollen, den som ursprungligen hette Jerry heter här Jenny. Mötet mellan henne och den etablerade Peter får delvis en ny laddning, men bara lite suddigt. Gruppen har valt att göra henne homosexuell också. Åtminstone är det vad hon säger.De båda aktörerna är samspelta. Kanske man saknar lite mer nyanserat och mångbottnat spel, men för att vara en amatöruppsättning är det godtagbart. Hon görs lite farlig, han villrådig, en man som gör sitt bästa för att vara medmänniska trots skepsis till den påträngande kvinnan.Dekoren är enkel, en stor fotaffisch med parkmiljö pryder fonden och så är det två parkbänkar på scenen. Här utspelas ett möte som kanske mer förr kunde kallas absurt. Numera känns det synnerligen realistiskt. Verkligheten har hunnit i kapp femtiotalets teaters avantgarde och dess civilisationskritik. Det ska vara en studentteatergrupp som kan få den tanken att skava sig fast.Ytterligare föreställningar ges i dag1 december och och 4 december.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
THE ZOO STORY|Teater Gör Ont. Wermlands nations bibliotek.Regi: Sofia Sandgren. Av: Edward Albee. I rollerna: Tove Molde, Per-Henrik Söderlund.