Absurd fars om de gamlas villkor

Det är rena rama spökhistorien som nu visas på Dramaten med den i lördags kväll premiärvisade uppsättningen av Gäckanden. Skådespelarna på Lilla scenen tar kontakt med de dödas värld och osynliga andar deltar i förloppet. Pjäsen är Marie-Louise Ekmans debut som dramatiker och det är också hon själv som tillsammans med maken Gösta Ekman står för regin.
Gardiner fladdrar, lampor blixtrar till och slocknar och hatthyllan far på sned i scenografen Peder Freiis pensionärslägenhet som fyller spelplatsen. Trots att en hinsides värld är så påtaglig, handlar dramat dock i hög grad om gamla människors livsvillkor i dagens samhälle. Med tyngdpunkten förlagd till den ensamhet och isolering som är ett inte ovanligt öde, när den andra parten i en nära relation dött eller av andra skäl inte längre finns kvar. Eller när vännerna försvinner och barnen
upplever att gamle farfar eller mormor mest är till besvär.

I Marie-Louise Ekmans pjäs om detta predikament får en äldre kvinna utan särskilt många sociala kontakter besök av en kvinna som är något yngre. Den sistnämnda säger sig ha ett budskap att överbringa från den förras man som är död sedan 15 år tillbaka. Deras äktenskap hade upplösts långt dessförinnan.
Mötet blir startpunkten för en nära vänskap. Men också för ett liv med många tillbakablickar och där umgänget med de dödas andar blir ett naturligt inslag i livsföringen.
Nu är det inte så mycket några spiritistiska utsvävningar och seanser eller försök att upprätta kontakt med någon fjärde dimension i tillvaron som Marie-Louise och Gösta Ekman förespråkar i den här föreställningen. Vad de i stället iscensatt är en absurd fars, som varsamt och med en stor portion ömsinthet berättar om olika försök att bemästra en livslott, som bara alltför sällan ges någon större uppmärksamhet. Gamla människor är kanske inte det hippaste här i världen, om man skall rätta sig efter vår nutids rådande måttstock. Men den åsikten skall inte känna sig alltför säker efter paret Ekmans alla påhitt och infall.

För om något är det här en ofta mycket rolig pjäs. Där finns en slagfärdighet och en underfundig humor av det helt oemotståndliga slaget. Och rollerna på scenen har mer än en räv bakom örat, när de knåpar ihop tillvaron och bygger upp sina stötdämpare mot allt sådant som är alltför svårt att se eller tungt att leva med.
För Marie Göranzon blir det rena praktrollen och den passar henne som hand i handske, när hon låter sin äldre kvinna fullständigt ockupera och helt och hållet förbruka det mesta av syret på Lilla scenen. Varken levande eller döda slipper undan hennes omättliga behov att dominera. Det gäller nutid lika mycket som förfluten tid, hennes anspråk på att äga tolkningsföreträde är utan gränser. Styrkan ligger inte minst i att hon säger högt det som andra bara tänker. Och det är inte bara kroppen som blivit skröplig. Även impulskontrollen läcker oavlåtligt.

Så blir Göranzons rolltolkning rena uppvisningen av vad en skådespelare förmår i sin totala behärskning av alla uttrycksmedel inklusive val av gångart och kroppsspråk. Antingen spjällen står vidöppna och desperationen inombords har fritt utflöde
eller stilmedlen handlar om en tillkämpad bitterhet bakom vilken allt olöst groll, all svartsjuka och alla besvikelser från förr fortsätter att bestämma livsorienteringen med oförminskad styrka.
Men Gunilla Nyroos som den något yngre väninnan blir henne inte svaret skyldig. Här är det dock pjäsen igenom de finstilta nyanserna i en totalupplevelse av sorg och saknad och ett de små åthävornas mästerskap som bestämmer en kanske inte lika bullersam men in i minsta skrymsle och vrå på ett liknande sätt ändå fullständigt genomträngande rolltolkning.
Den kvinna som Gunilla Nyroos så förtjänstfullt avlyssnar och gestaltar har hittat sitt eget originella sätt att lösa problemet med den inre tomheten. Hennes självpåtagna uppgift som filantrop tjänar ett dubbelt syfte. Dels slipper hon själv vara ensam, dels gör hon livet lättare att leva för andra. Det är denna tvetydiga listighet som bestämmer hennes närvaro i föreställningen. Därmed gör det inte så mycket om kontakterna med andevärlden är ett eget påhitt eller falsarium alltigenom. Det finns ingen anledning att förakta fantasivärlden, när den hjälper en människa att överleva. Hemsamariter av sådant skrot och korn skulle det behövas lite varstans.

Trots oansenligheten till det yttre och den lågmälda framtoningen får Gunilla Nyroos därigenom rollen av en diktare, som vänder sin egen svaghet och sina egna tillkortakommanden till styrka och ger andra livsmod och tröst.
Kanske kan det mentalt försvarbara i en sådan verksamhet diskuteras. Det förekommer också när grannfrun, anförtrodd Inga-Lill Andersson, och dennas dotter, som görs av Suzanna Dilber, inträder i skeendet. Men annars är det en hållning som, när syftet är gott, inte gör så stor åtskillnad på fantasi och verklighet som dominerar. Samtidigt som förhållandet mellan klokhet och galenskap ges en delvis annorlunda belysning än den gängse.
När som i Marie-Louise Ekmans pjäs detta förenas med djup mänsklig humor av varmaste slag faller man motståndslöst till föga. Och blir en alltigenom upplyftande teaterupplevelse rikare.

Absurd fars om de gamlas villkor

Den djupa och varmt mänskliga humorn i Dramatens uppsättning av Gäckanden gör framförandet till en upplyftande teaterupplevelse, skriver Bo-Ingvar Kollberg.