När den israeliske författaren David Grossman arbetade med sin förra roman, den stora och mästerliga ”På flykt från ett sorgebud”, som på sätt och vis sammanfattar det moderna Israels krigiska historia, nåddes Grossman av det fruktade beskedet. Hans son, Uri , som tjänstgjorde som soldat i det andra Libanonkriget, hade dödats i strid. Det sorgebud som hans romankaraktär försökte fly ifrån hann till slut upp författaren själv. Så blev slutet av romanen skriven i, som Grossman uttrycker det, ett eko av verklighet.
Grossman har gjort sig känd som en hård kritiker av den israeliska ockupationen. Hans öppna brev i New York Times nu i sommar fick till exempel stor uppmärksamhet. Men sina skönlitterära alster brukar Grossman låta förbli just skönlitterära. Även om han, som i ”På flykt från ett sorgebud”, hämtar stoff ur Israel-Palestina-konflikten så är hans böcker ändå långt ifrån några politiska pamfletter. Detta gäller inte minst hans senaste bok, som nu kommer på svenska, ”Fallen ur tiden”. En bok som fötts ur den sorgeprocess Grossman genomgick efter sonens död.
För alla de som läste och sveptes med av den episka ”På flykt från ett sorgebud” ska man med en gång säga: ”Fallen ur tiden” är en helt annan typ av bok. Kort, koncentrerad, flytande, poetisk. Men likafullt ett mästerverk. Det är en drabbande och stundtals isande vacker gestaltning av sorgens och saknadens närmast fysiska smärta, om dödens fruktansvärda tomhet. Men också om livet, hur det liksom blir mer intensivt och får sina konturer i dödens närvaro och skugga. De mest gripande avsnitten i boken är inte de om döden utan de som, om så bara i form av minnet av den döde, lyckas fånga känslan av förtätat liv. Det är så han skriver Grossman, på liv och död.
Det är inte alldeles lätt att genrebestämma ”Fallen ur tiden”. Är det ett läsdrama? Ett långt prosapoem? Ett romanfragment? På sätt och vis är den ingetdera, och alltihop på samma gång. Vi får här, i ett slags drömskt och mytiskt landskap, lyssna till ett antal röster som alla har en sak gemensamt. De har, likt Grossman, förlorat ett barn. Vi får bland annat möta Mannen som går, Hertigen, Barnmorskan, Kvinnan i fisknätet och Kentauren. Den sista till hälften författare, till häften ett skrivbord. Ja, det är en lätt absurd, ibland också humoristisk, text som Grossman skrivit. En text som hämtar näring ur det drömskt arketypiska, ur mytens strukturer. Tydligast kanske myten om Orfeus, han som stiger ner i dödsriket för att hämta tillbaka sin älskade Eurydike. Hos Grossman är det ”Mannen som går” som försöker finna sin son i landet ”där borta”. Men det visar sig att den där fina linjen som skiljer de levande från de döda, fastän den ibland kan tyckas oss så skör, trots allt är oöverstiglig och definitiv.
Vi som befinner oss långt ifrån konflikten i Israel/Palestina, den som ännu en gång blossat upp, vi som endast får de alltmer fasansfulla bilderna förmedlade till oss via media, för oss kan rapporterna från krigets helvete tillslut bli overkliga. De många dödsoffren, inte sällan barn, blir siffror. Vi förskräcks, men förstår vi verkligen? Vad Grossman påminner oss om är att varje enskilt krigsoffer innebär en jordskredsliknande katastrof. Varje dödsfall är en särpräglad individ, en unik livshistoria, ett medvetande om varat, som släcks. Varje siffra i det alltjämt växande antalet döda är en värld som går under.