En ihoprullad matta, ganska exakt en manslängd lång, bärs iväg av pensionatets kock och hovmästare. De sicksackar genom personalstyrkan i en välredigerad röra tills de når källaren. Likt navet i ett välregisserat kaos sitter Leonardo Da Vinci på sin hjullösa rullator. Någon i publiken ropar ”omstart” och nya versioner av scenen spelas upp.
Föreningen Ett tecknat spex bjuder i år på en föreställning som har fler lösa trådar än Palmemordet. Något som är sig likt är dock publikens möjlighet att kräva omstart och på så vis tvinga skådespelarna att improvisera fram en ny version av scenen. Det blir många nya tagningar under detta tre timmar långa spex. Trots detta är det inget som klarnar i historien. Mord, månfärder, matsedeln – allt är en gåta. Lägg sedan till att musiknumren kommer i flock och har endast sporadiskt med handlingen att göra och du har en soppa utan lik(e).
Så håller detta? Svaret är lika tvetydligt som handlingen. Inledningsvis löser ensemblen alltför många omstarter med att byta humör eller utbrista i ett prutt-ljud. Inte sällan får Da Vinci (som spelas briljant av Jessica Andersson) gripa in och höja kreativitetsnivån. Vid flera tillfällen bryter karaktären fjärde väggen och flörtar med publiken.
”Detta, kära publik, är en optisk illusion!” utbrister Da Vinci och löser en klurig omstart genom att förvandla sitt gåhjälmedel till en hiss. Det är få saker som detta hjälpmedel inte hinner förvandlas till innan spexet är slut. Scenen är i övrigt fantastiskt utformad som ett pittoreskt pensionat (dock utan hiss).
Men så i andra akten lossnar något. Skådespelarna samspelar mera under omstarterna och återanvänder tidigare improvisationer för ökad effekt. Ordern att skapa Jamaica-känsla på scenen löses lika omedelbart som galant av både skådespelare som av bandet. Da Vincis assistent Mona Lisa visar sig inte bara ha ett förunderligt leende, utan även en stark sångröst. I en slagkraftig duett får de utlopp för både identitetskris och ett ohanterbart nikotinbegär.
Men liket i mattan då? Konspirationerna? Vad hände med allt detta? Spexet avslutas med ett längre meta-musikalnummer. Regisserade av rollfiguren Ingmar Bergman. Och med hovmästaren i rollen som Alien. Svaren uteblir med andra ord. Men däremot inte spelglädjen.