I min numera nog så avlägsna barndom hade alla småflickor poesialbum och alltid fanns det någon lärarinna eller äldre släkting som skrev in 1800-talsdiktaren Topelius vers:
“Var glad som sparven kvittrar, också en mulen dag / ont lynne allt förgiftar, blott glädjen ger behag. // Var hastig att förlåta / och sen att felen se, och gråt med dem som gråt och le med dem som le."
Även om det dröjde länge innan jag stiftade bekantskap med fortsättning – "Och spinn och sy och baka, läs spela, sjung också / bliv som en sockerkaka med hjortronsylt uppå " – anade jag redan då, i sjuårsåldern, att det här var något som bara gällde flickor, att det var kvinnokönet som följsamt skulle anpassa sig efter andras humör och behov.
Mycket riktigt har glad länge varit ett av de vanligaste adjektiv män tar till när de söker en ny partner och ska beskriva sin idealkvinna.
Att det finns krav man kan vilja ta avstånd ifrån betyder inte att det är ointressant att fråga sig vad glädje är.
Glädje är inte detsamma som lycka, det är inte heller riktigt det samma som välbefinnande.
Snarare har det med livskänsla att göra, med en positiv livsenergi, en vitalitet. Om barn kan verka gladare än vuxna har det troligen just med deras vitalitet att göra.
Men glädje behöver ingalunda vara utåtriktad eller stojande, den kan också vara stilla, en inre harmoni.
Glädje - tänker jag mig - förutsätter att man varken har för mycket eller för lite att göra.
Utmattning är glädjedödande, men det är också ledan.
När min son var spädbarn tog jag honom med mig till New Delhi där mina föräldrar då var stationerade som diplomater.
De ville att jag till varje pris skulle på vila ut och en indisk barnsköterska anställdes. Min enda plikt de där veckorna var att varje dag koka en liter vatten i tjugo minuter för min sons mjölkflaskor.
Till en början var det en underbar tillvaro men efter ett par veckor kände jag mig fruktansvärt trött när jag vaknade och tänkte: “Hur ska jag orka koka allt det där vattnet?” Det som hade varit vila hade börjat kännas som tomhet.
Den finlandssvenska psykologen Marianne Frankenhaeuser talade om den “gladstress” man kan känna när man har mycket – men inte för mycket – att göra.
I en judisk anekdot kommer en man i en liten östeuropeisk by till rabbinen och klagar över sitt liv: “Jag är så fattig, jag har många barn, förr hade jag många getter, nu har jag bara en gammal getabock och min hustru grälar på mig för att vi är så trångbodda. Vad ska jag göra?”
“Ta in getabocken i huset,” svarar rabbinen.
Mannen tittar häpet på rabbinen men går ändå hem och gör som han blivit tillsagd. Efter bara några dagar kommer han tillbaka: “Nu har tillvaron blivit rent outhärdlig,” säger han.
“Det är ju inte bara det att getabocken tar plats, han luktar också så fruktansvärt.”
Rabbinen rör inte en min. “Gå hem och för ut getabocken!” säger han.
Återigen följer mannen hans råd. Nästa gång han träffar rabbinen ser han, ja, glad ut, och säger: “Tack för rådet! Sedan vi fick ut den där bocken mår vi alla så mycket bättre!”
Själv har jag på senare år allt oftare känt en alldeles särskild glädje de gånger ett hot avvärjts.
När jag till exempel trott att jag (eller nån närstående) varit allvarligt sjuk och vi sedan fått ett lugnande besked. Då har det med ens lyst om vardagen, man har känt att man fått den tillbaka som en dyrbar gåva. En god vän skrev nyligen: “Glädjen bor granne med oron.”
Man kan inte känna den jämt, lika lite som lyckan, men det gäller att hålla liv i den.