Joe Labero gör entré i typisk stil genom att trolla fram sig ur en rökfylld box med genomskinliga väggar till bombastisk musik. Denne internationellt kända trollkarls föreställning i Uppsala på torsdagskvällen är utsåld och Konserthuspubliken är i alla ådrar, från lågstadiebarn till pensionärer.
Men nu har Labero lämnat de stora vräkiga numren med krångliga maskinerier. Istället närmar han sig trollerikonsten ursprung. Det är övervägande close-uptrolleri, små fingerfärdiga konster, som bjuds. Förtänksamt mot publiken i stora salen är en stor filmduk monterad i fonden, där allt syns, eller nåja nästan allt, i närbild.
Ramen för Laberos show är att han berättar om sin karriär och han tar avstamp i en trollerilåda som han fick som barn. Flera av tricken i den är också de som han utför, men med lite större rekvisitadelar och med en kolossal fingerfärdighet. Det ligger 33 års erfarenhet och träning i de flyhänta försvinnandet av spelkort, rep med magiskt flyttbara knutar och kinesiska ringar som går i och ur varann.
Själva mellansnacket blir ibland lite för pratigt. I början är det en alldeles för lång sekvens där han berättar om hur han trollar på olika hotell runt om i världen. Här hade han kunnat korta, det är trollerierna publiken vill se!
I sin resa genom egna trollerikarriären gör han egentligen ett ännu längre tillbakakliv, då han visar några av trollerivärldens verkliga klassiker. Numret med bägarna och bollen har kallats världens äldsta trolleritrick och beskrivs i 2000-åriga skrifter från det gamla Rom.
Annars är de flesta av hans nummer från mitten av 1800-talet. Som till exempel när Labero får en ung kvinna ur publiken att sväva liggande i luften, ("Ethereal suspension").
Till sin hjälp har Joe Labero en slingrig djävul med röda små horn i pannan. Även det en liten lekfull hälsning till forna tiders trollkonstnärer som ansågs stå i förbund med den onde och utöva svartkonst.
Uppsalapubliken var kanske inte helt lättflirtad denna torsdagskväll. När han skickade ut en stor badboll bland publiken och önskade att den skulle bollas till en äldre herre, så verkade bollen inte riktigt få fäste hos en sådan. Det kan ju vara mer eller mindre attraktivt att resa sig ur publikhavet och kliva upp på en scen. En liten kille framför mig höll på att vifta armen ur led för att få bistå trollkarlen i stället.
För alla oss som har barnasinnet kvar och gillar att lura våra ögon med magiska ögonblick var det ändå en underhållande kväll – om än lite lång.