Skulle världen bli en bättre plats om folk fick på sig ett par glitterbyxor och lärde sig skaka höften som Travolta? Det var i alla fall Alcazars budskap när de gästade Uppsala med hyllade Disco Defenders, showen där de summerar såväl sina 17 år som discons försvarare men också eran då genren sprakade som mest, 1970-talet.
Alcazar har haft en rad olika konstellationer men sedan 2007 är det Andreas Lundstedt, Tess Merkel och Lina Hedlund som svajar den numera falnade discofanan. Alla tre är ruskigt proffsiga och med sig hade de ett gäng minst lika skickliga dansare och musiker. Showen inleddes med att trion kom som rymdvarelser ur ett rökmoln, utsända till jorden från att sprida discons evangelium. Konserthusets stora scen förvandlades till en stor discokula och sedan bar det i väg. Ett medley med några av gruppens egna låtar satte tonen och de följande 90 minuterna revs av i ett rasande tempo med högt dunkande bas, otaliga och blixtsnabba klädbyten, dans som svettades värre än ett Friskis-pass och fladdrande ljus som blinkade över oss åhörare. Jag blev andfådd bara av att titta på.
Och visst blir det lite väl mycket glättighet och oförblommerad glädje efter ett tag. Därför var det välbehövligt när musiken tog paus och artisterna berättade om sin relation till discon, för att sedan göra varsina solonummer. Särskilt Lina Hedlund stod ut med powerballaden ”Never can say goodbye”.
Det svängiga bandet gjöt nytt liv i gamla discoörhängen, men Alcazars egna låtar stod sig fint mot klassikerna. Man påminns om att de hunnit få sig en rad hits under årens lopp, och ”Not a sinner nor a saint” var en av showens höjdpunkter. Med scenen badande i rött ljus utförde gruppen och dansarna en ursnygg koreografi och bjöd på musikalisk spänning som stack ut ur låtlistan. Till detta ett härligt saxofonsolo av Peter Zimny. Häftig var också ”Singing to heaven” där de samplat Malena Ernmans ansikte och röst.
För i Alcazars värld är allt disco. Vilket drogs till sin spets när till och med AC/DC, nationalsången och "Staten och kapitalet" (undrar vad alla Abbahatande 70-tasproggare tyckt om det) fick dra på sig discokostymen. Slutligen stod hela publiken upp och gjorde rörelserna ”the point”, ”the roll” och ”the eye”. Och även jag övertygas. Världen har kanske inte blivit bättre, men nog har den fått lite glitterstänk.