De är ett gemytligt par, rimkonstnären Jacke Sjödin och trollkarlen Johan Stål, speciellt när de backas upp av en så duktig musiker som Sanna Hodell på piano och sång. De visar också tillsammans att det inte behövs påkostade jätteproduktioner och baletteri för att göra en minnesvärd kväll.
Den intima inramningen på Regina passar dem perfekt. Redan i entrén möter man Jacke Sjödin som säljer program vilket ger en anspråkslös start. Det är bara dimslöja, föreställningen är absolut inte enkel i övrigt. Liksom uttalandet från scenen att ”det här är en enaktare så att ni inte ska kunna gå i pausen”. Man vill knappt gå efteråt.
Johan Stål försöker inte leka Joe Labero utan gör sin magi med mer lågskaliga förtecken. Inte när det gäller genomförande dock. Hans tricks med kortlekar, mynt och liknande samt tankeläsning tillhör den klassiska trollkarlsskolan och han kan den utan och innan. Det är skönt med någon som inte hela tiden måste visa upp sig till det yttersta. Hans allra bästa gren är själva framförandet där han har den där till synes självklara svadan som avleder från själva tricket. Man har oavbrutet trevligt i hans sällskap.
Om Stål är en trollerimagiker så är Jacke Sjödin en ordmagiker. Ingen kan rimma som han, det vet alla som läser hans kåserier i UNT. Tidningen fanns med även på fler sätt under kvällen. Sjödin tog en artikel i dagens UNT och byggde direkt in det i kvällens föreställning. Mycket imponerande och roligt, likaså hur han tillsammans med övriga till synes improviserade och byggde upp en saga med hjälp av slumpvis (tror man) utvalda i publiken. Resultatet blev direkt och överraskande. Frågan är hur mycket man ska tro på slumpen och improvisationen, men roligt var det. På premiären drogs dessutom lokala storheter som Per Löfblad, John Fiske och Dag Thelander in i det hela.
Sanna Hodell är ju en artist, arrangör och musiker som vi sett alldeles för lite av. Förutom att vara skicklig pianist och estradör har hon en mycket fin sångröst.
Nämnas skall också Mats Lindberg som gjort snickeriet och Petronella Jakobsson som står för rekvisitan. I all sin förmenta enkelhet är det effektivt och fyndigt gjort.
Som helhet blir det en värmande föreställning där inte ens de indragna personerna från publiken behöver känna sig dumma. Det är en rolig, snäll och underfundig tillställning. Det här ser jag gärna mer av, inte minst i den trivsamma miljö som Regina utgör..