På senare tid har Soran Ismail paradoxalt nog vässat sitt unika uttryck genom att låta ännu mer alldaglig än tidigare. När man står på en scen så pratar man vanligtvis inte likadant som när man träffar en kompis och tar en fika. Det finns förväntningar på att man ska anstränga sig lite. Men när Ismail uppträder låter det mer och mer som att han bara står där och spånar fritt och inte bryr sig om hur han låter.
Men troligen kunde inget vara mer fel. För stilen är häpnadsväckande effektiv. Man lyssnar, slappnar av, småfnittrar lite och så överraskar han helt plötsligt med ett kanonskämt som får publiken att brisera i skrattsalvor. Den här kvällen plockar han ner oss (fast i synnerhet 90-talisterna i publiken) från vår piedestal. Vi ska inte tro att vi är så jävla viktiga. Vi ska inte ta så jävla illa upp för småsaker. Och alla religioner och folkgrupper ska hånas.
Soran Ismail tycker att det är absurt att barnen inte ska få vinna eller förlora i fotboll längre och slår fast att om Sverigedemokraterna verkligen inte ville ha hit folk skulle de berätta för flyktingarna om blodpuddingen. Ismail är den stora stjärnan för kvällen och övertygar som vanligt.
Men kvällens roligaste framträdande står Simon Svensson för. Hans ettriga stil är raka motsatsen till Soran Ismail och lika effektiv på sitt sätt. Inledningen, där han funderar över vilken säsong ”Nyheterna” är inne på nu, är briljant. Hur som helst borde den läggas ner, tycker han.
– Hon Hilary Clinton var ju för fan presidenthustru förut och nu är hon presidentkandidat. Kan de inte ens hitta på nya karaktärer? Det är ju rundgång i manuset.
Oslipatkvällen bjöd också på ett framtida stjärnskott i Susanna Hobert, som lyckades hitta nya vinklar på slitna teman som folkgrupper och karriärister och en ingående och underhållande lektion i tv-produktion av Josefin Johansson. Den svenska stå upp-scenen har aldrig varit bredare och bättre än nu.