– Varför är ni sena? Barnvakten? Jaha, det blir ändå skampålen. Du eller hon? Du alltså. En gentleman! Ge honom en applåd! säger Måns Möller. Publiken applåderar medan mannen som kom sent till lektionen (förlåt föreställningen) får sitta i skampålen under ett par inledande minuter.
Sveriges Historia – den nakna sanningen hade sin urpremiär i höstas och drog fulla hus både i Stockholm och Göteborg. Och när mannen släpps loss från skampålen är även Stadsteatern fullsatt under dagens första av två föreställningar.
Som namnet antyder bjuder Måns Möller och Özz Nûjen på en historisk resumé. Men genom att reflektera över det svenska samhällets rötter belyser de lika mycket vår samtid. Med hjälp av humorn kan de lättare beröra en hel del känsliga ämnen såsom främlingsfientlighet, flyktingpolitik och hur våra vikingatraditioner tycks ha ersatts av en cykelhjälmsfascination.
Att låta två komiker skämta om svenska kungar och rasism i en skolsalskontext under en och en halv timme kan vid en första anblick låta som en galen ide – något av ett komiskt kamikazeuppdrag. Men de båda herrarna ror inte bara projektet i hamn, utan gör det med bravur. Oavsett ämne får de publiken att skratta så de kippar efter andan.
De är inte bara oförutsägbara för publiken, utan uppenbart även för varandra.
– Vi vill att varje föreställning ska vara unik. Det måste man sträva efter om ska köra samma show i över ett år och samtidigt fortsätta vara att vara på tårna, säger Måns Möller och blir sedan helt ställd när Özz Nûjen kommenterar att han saknar förhud.
Kanske är det just deras förmåga att skifta från högt till lågt, och tillbaka igen, som gör att det funkar att gå från att dansa fågeldansen till att hålla en monolog om Europeiska unionens bräcklighet med en brinnande flyktingförläggning som bakgrund.
– Historiskt sett har Sverige varit ett land som människor emigrerat från. Under 1800-talet försvann en femtedel av vår befolkning till USA. Även vår krigarkung – och nazisternas favorit – Karl XII, var flykting under en period i dagens Turkiet, påpekar Özz Nûjen.
Måns Möller avslutar med att läsa upp ett brev, skrivet av just en svensk utvandrare, som kämpade för att ta sig över Atlanten levande. Den brinnande flyktingförläggningen ersätts av en alltför välbekant bild av flyktingar i nöd på Medelhavet. Budskapet går hem och de får stående ovationer.