I den lilla småstadshålan Eastwick levs ett sömnigt, inskränkt och gråtråkigt vardagsliv. Väninnorna Sukie, Jane och Alex träffas ibland och tar ett glas och suckar över sina exmakar och över grannen Felicias ledande roll i sta´n och hennes kamp för att bevara hägern av alla fåglar, och "Eastwick eastwickts".
Några utsikter till verklig förändring är inte i sikte. Då flyttar den gåtfulle Darryl van Horne in i ett av stadens ödehus. Han har ett särskilt väderkorn för vad ensamma kvinnor och sömniga småstäder kan tänkas behöva. Sex nämligen, bredvilligt serverat av honom själv.
Peter Jöback gnistrar av vitalitet, intar scenen med pondus och förmår också ge rollen som van Horne flera bottnar. Mest gör han en arrogant skitstövel som smickrar andra för egen vinning och tjurar när han inte får som han vill.
Fast det är intrycket av kvinnotrion, spelad av Vanna Rosenberg, Kayo Shekoni och Linda Olsson, som växer mest. Deras styrka ökar både vad gäller samspel och samsång under föreställningen. En fjärde kvinna, Sussie Eriksson har fått den otacksamma rollen som Eastwicks surtant. Men hennes förtrollade svanesång i ögonblicket hon går under är inget annat än mästerlig komisk timing av både sång och uppkastningar (sic!).
Musikalen bygger på en roman av John Updike från 1984 och en film med Jack Nicholson från samma år. Där det räckte med Hollywoodskådespelarens diaboliska utstrålning har Peter Jöback fått förstärka ondskan med två krusiduller i frisyren. Med lite god vilja kan de påminna om bockhorn, men mest påminner de om att det är frågan om en vuxensaga om sex som förlösande kraft till både gott och ont.
Det brittiskdominerande konstnärliga teamet bakom scenen, förstärkt av svenska Edward af Sillén som assisterande regissör (han som satte upp "Skvaller" på Uppsala stadsteater för ett par år sedan) har skapat ett välfungerande musikalmaskineri i karamelliga färger.
Men nästan hela första akten är ärligt talat småtråkig. Småstaden Eastwicks innevånare och deras leverne lyfter inte till någon engagerande nivå. Tills de tre kvinnorna under van Hornes utbildning i trolleri bokstavligen gör det, lyfter alltså över publikens huvuden och flyger!
Andra akten är mycket bättre, sagan blir tydligare berättad, dansen inte lika forcerad och huvudrollskvartettens karaktärer får fler fasetter.
Någon stor musikal är inte "Häxorna i Eastwick" och inte en enda melodi finns kvar i huvudet efteråt. Men de fyra huvudrollsinnehavarna, nej fem, gör det ändå värt att se föreställningen.