Vid biljettkassan sitter en handskriven brasklapp om att ensemblen publiken får möta denna premiärkväll setts för första gången bara två timmar före föreställningen. Ingen vet hur kvällen kommer att gestalta sig, inte ens de medverkande.
I förställningskonceptet ingår också att ingen av de tio planerade föreställningarna kommer att vara den andra lik, att gästartisterna kommer att växla .
Premiärkvällen innehåller så vitt skilda uttryck som elegant stepp, poetiska prosamonologer, sjuttiotalsschlagers med ironi, högklassig mim, vemodiga visor, vild jitterbugg och blues.
Det jag verkligen saknar i denna spretiga föreställning är någon form av presentation av de gästande artisterna. Å andra sidan har konceptmakarna bemödat sig om att låta övergångarna mellan numren flyta i varandra. Det skapar lite drömspelsstämning och i drömmar är allt möjligt och ofta lite bisarrt. Stämningen är ändå vänlig på Köttinspektionens scen. Det skojas på sin höjd om att någon av artisterna har svårt att lämna över scenen till nästa.
Teater C är ju inte först med konceptet att låta artister i vardande få ta plats på en scen, inte ens i Uppsala. Malla Silfverstolpe hade "litterär salong" i sitt hem vid Stora torget i Uppsala på fredagskvällarna med start på 1820-talet, där hennes samtids både unga och och de redan etablerade konstnärerna kunde prova sina förmågor inför publik. Men kanske "Köttets lust" har större likhet med de Dadaistiska salonger som hölls i 1920-talets Paris, där de medverkande med buller och bång och knäppa kostymeringar gjorde revolt mot stelnade uppfattningar om vad konstnärliga uttryck egentligen är.
I "Köttets lust" verkar de mesta rymmas och tillåtas. Premiärföreställningen spretar därför betänkligt. Ett och annat textmanus och framförande skulle till exempel ha mått gott av en regissör.
Men energin bland samtliga inblandade blir kvällens behållning. I synnerhet de 40-tals-swingande dansarna i Messaround, deras glada ekvilibristik når verkligen över scenrampen. Mats Tielman Lindbergs mimkamp med ett levande (?) paraply är också en fin stund, liksom schlagersångarna Per Wickström och Andrea Geurtsen som var för sig smörar på med röster som egentligen är större än den ironiska undertext de förser sina framträdanden med.
Om någon av läsarna tänker gå på någon av de återstående kvällarna med föreställningen så är det bara att glömma denna recension. "Köttets lust" blir i alla fall aldrig som första gången.