Alexander Mørk-Eidem har under sin tid på Stockholms stadsteater inte bara rönt publikframgångar, utan hyllats och belönats av kritiker likaså. När han nu har börjat på Dramaten gör han det genom att raskt riva upp nationalteaterns uppfordrande och traditionstyngda scen, eller kanske riva ner det som ”sitter i väggarna”, för att använda en utnött kliché. Detta sker då med Michael Frayns metafars "Rampfeber".
Premissen är enkel: det är en fars som handlar om repetitionerna av en fars, och allt som går så farsartat fel. På Dramaten tar metavändningen ytterligare skruv när det är just på Dramaten som skådisarna repeterar in. Helena Bergström och Lotta Tejle går in i duell om vem som haft flest telefontimmar med Ingmar Bergman, och Andreas T Olsson repriserar sin hyllade "Sufflören" som, just det, pjäsens sufflör. Det haglar av referenser till teaterhusets historia, till skvallret och intriger, och inte minst Helena Bergströms offentliga persona som så ofta blir så hånad. Helena Bergström är i rollen som sig själv förträffligt självironisk, modig och rapp – vore det befängt att påstå att hon är som bäst när hon spelar sig själv? Torkel Peterson får spela en upptrissad version av den degraderade alfahanen som skriker fuck om vartannat, Erik Stern är känslokillen som springer runt med löskuk, Ana Gil de Melo Nascimiento är feministen som går in i ett triangeldrama med regissör och Janna Granström, medan Mirja Turestedt är medlaren som till sist får nog.
Det går inte att undgå att jämföra uppsättningen med "Att göra en Tartuffe" som hade premiär på Uppsala Stadsteater tidigare i vår, som bygger på samma premiss, har nästan identiska rollfigurer, men där fokus låg på kultursfärens ängslighet att få fram ett (rätt) budskap. Slutsatsen där var att låta teater vara teater, och det är i denna slutsats som "Rampfeber" tar vid. Vad budskap, förmedling, handling och intrig gäller så gapar "Rampfeber" helt tomt. Istället är det i en minutiöst vältajmad regi som löper som flera parallella klockverk som blir riktigt njutbart att betrakta – dörr öppnas, dörr stängs, tick-tack, tick-tack, rekvisita bollas runt... Det är paradoxalt nog på grund av detta som svagheterna med föreställningen blir tydliga, för så fort det slutas spela utan man börjar framföra handling så blir det helt enkelt tråkigt, tjatigt och gapigt. Så går metateatern tillbaka till ruta ett då, eller? Teater, budskap, budskap, teater…