Det slår mig ganska snabbt att det finns något oerhört otidsenligt över Staffan Valdemar Holms och Bente Lykke Møllers uppsättning av Friedrich Schillers ”Kärlek och politik” på Stockholms stadsteater. Här har vi en iscensättning av en text från 1780-talet helt befriad från krystade samtidskopplingar, en föreställning som istället för insmickrande effekter helt och hållet förlitar sig på ett gediget teaterhantverk.
Och gediget är det verkligen. Formmässigt är det snudd på fläckfritt. Mindre är väl heller inte att vänta när föreställningen är signerad Møller & Holm. Bente Lykke Møllers luftiga scenrum och stilrena kostymer, samt Torben Lendorphs vackert dämpade ljus, ger Schillers ganska tidsbundna text en tidlös inramning. Även skådespelarinsatserna beskrivs bäst som gedigna. Maja Rung gör en till en början milt förälskad och till sist högljutt förtvivlad Luise. Simon Reithner får Ferdinands romantiska patetik att kännas äkta, ja nästan trovärdig. Lennart Jähkels pappa pendlar mellan verbal hustrumisshandlare och kärleksfull fader. Gerhard Hoberstorfer, som borde få något slags pris för sin osvikliga stabilitet, är givetvis utmärkt som dramats skurk.
Nej, själva iscensättningen är svår att klaga på. Det måste vara Schillers text som gör att den här föreställningen lämnar mig så pass likgiltig. Den känns helt enkelt daterad. Schiller skrev dramat under sin tidiga sturm und drang-period. Det handlar om kärleken mellan den aristokratiska Ferdinand von Walter och den simpla borgarflickan Luise Miller. Elaka intriger drar de älskande ifrån varandra och det hela slutar i en tragisk Romeo och Julia-final. Frihetsivraren Schiller ville med sina dramer skapa ett slags ”estetisk uppfostran”. Som sådan fungerade säkert ”Kärlek och politik” utmärkt på 1700-talspubliken. Schiller var dock ingen Shakespeare, som i sin kärlekshistoria lyckas fånga något av det eviga i kärlekens natur. Pjäsen har kort sagt inte åldrats särskilt väl. ”Kärlek och politik” är helt enkelt ett didaktiskt drama som inte längre har någonting att lära oss.
Även det storvulet romantiska blir snarare pinsamt än berörande idag. Endast när regin ironiserar över känsloutgjutelserna fungerar det, men skaver då samtidigt med det i övrigt seriösa, nästan tunga, anslaget. Sällan har en så välgjord föreställning lämnat ett så blekt intryck.