"Slå pattarna i taket" är en spinn off på den nätbaserade tv-serien Full Patte, som i sin tur är en bearbetning av Bianca Kronlöfs klipp på Youtube där hon tillsammans med systern Tiffany skämtar om rasism, kvinnohat och normer. Showen är således en spiral av viralitet, en iscensättning av tredje – eller kanske fjärde – vågens feminism som utöver att anamma det intersektionella och postkoloniala perspektivet, också inbegriper interaktivitet i form av delningar och kommentarer, som ett slags digitalt fanzine där internet blir en egen värld med sitt inneboende språk och kulturella koder. Därför är mycket av det som utspelar sig på scen välbekant, inte bara för att en del av materialet är direkt anpassade från sina nätföregångare, men också för att dess politiska budskap bygger på de diskurser som vi känner igen från debatterna i media och dess kommentariat.
Det absurda anslaget från tv-serien "Full patte" är bortskalat från scenshowen. Systrarna Kronlöf agerar som sig själva där Bianca drar det största lasset med stå-uppmonologer om mansroller, kolonialism, krogragg och andra tillspetsade betraktelser från en ung feminists perspektiv. Om valet av tematik och punchlines kan kännas lite väl nötta vid det här laget, levererar Bianca Kronlöf sina monologer med briljanta fysiska utspel och en förmåga att dra skämten till sin sylvassa spets. Tiffany står i huvudsak för de musikaliska numren i showen, exempelvis med öppningsnumret "Så jävla PK" som är en raplåt om längtan, och oförmågan, att slita sina fiender i stycken, eller reggaelåten "Pulla", som hyllar onanins frigörande potential. Växlingarna mellan och inom numren är hisnande, rappa, högljudda, men kan också övergå i allvar, som när de läser upp fanmejl på temat ”Jag kom undan för att…”. Sentimentalt blir det dock aldrig, utan mollplinket på pianot som ackompanjerar budskapet om våldtäktskultur övergår snart i omstörtande vrede.
I mångt och mycket är showen en strykning medhårs för en redan medveten publik, speciellt i en universitetsstad som Uppsala. Gränsöverskridande eller normbrytande blir det inte, eftersom showen agerar utifrån sin egen uppsättning normer. Inför slutnumret uppmanas alla feminister i publiken att resa sig upp vilket alla gör. Det blir lite väckelsemöte av det hela, men samtidigt behöver varje generation feminister sina förkunnare som tecknar manifest. Min generation hade "Fittstim" och "Under det rosa täcket", den här har systrarna Kronlöf. Den här generationen har det betydligt roligare än vad vi hade.