Det finns en storslagen poesi i de begrepp som fysiken formulerat för att åskådliggöra världsalltets beskaffenhet. Ta ordet ”kvark” och låt den ligga i munnen en stund, associera fritt kring begreppet ”händelsehorisont” eller föreställ dig ”rum-tiden” som en väv som håller ihop alltsammans. Ja, naturvetenskapen är fylld med underbara, fantasieggande metaforer som gör det ofattbara lite mer begripligt. Det är därför föga förvånande att när den danska scenkonstnären Kirsten Delholm, som har grundat scenkonstlaboratoriet Hotel Pro Forma blev tillfrågad att göra en uppsättning riktad till barn, så svarade hon – Ja, men då ska den handla om kosmos.
Nu spelas detta koncept upp på Uppsala Stadsteater i ett samarbete med Hotel Pro Forma. Resultatet är en installation som kombinerar en regelrätt naturvenskaplig föreläsning med audiovisuella effekter, filosofiska instick och små vardagsbetraktelser.
I förgrunden har vi Tom, en allvetande sjuåring som gör experiment om rymden, som flankeras av två tekniska operatörer vilka han för samtal med. I bakgrunden, i ett böljande landskap som lika gärna hade kunnat vara en främmande planet som Atacamaöknen återger astronomen, filosoferna, fysikerna och matematikern sina respektive discipliners teser om universum. Videoprojektioner på de nätslöjor som murar in scenutrymmet skapar hisnande 3D-effekter av en vetenskapsoptimistisk estetik som för tankarna till 60-talets storslagna rymdoperor. De olika rollfigurerna rör sig i scenutrymmet i en koreografi som kanske återger detekterade partiklars rörelser i ett mätinstrument. Det är lätt att fastna i tanken i någon av de små faktabitarna man delges. Till exempel: det tar längre tid för Venus att gå ett varv runt sin egen axel än vad det tar att gå ett varv runt solen.
Jag är säker att alla i publiken, stora som små, fick med sig lite mer kunskap om rymden än vad de hade med sig när de gick in, paketerat i ett utsökt allkonstverk. Om jag nu ska ha någon invändning så är det att föreställningen på sina dryga 80 minuter hade kunnat kortas ner något – vissa av de vardagsfilosofiska nedslagen kunde bli floskulösa – och låtit mer av den naturvetenskapliga prosan tala sitt eget språk.
Jag vet inte om denna märkvärdiga installation kommer att bli en inkörsport för unga in i teaterns värld, men den kommer sannerligen att ge näring åt den nyfikenhet som barn i de lägre skolåren har kring rymden, universum och de existentiella frågorna.