Tarjei Vesaas ”Fåglarna” från 1957 är knappast en roman som lever särskilt starkt kvar i det svenska allmänna medvetandet. Men i Norge räknas den alltjämt som en av de stora moderna klassikerna. Och berättelsen om den halvhelige dåren Mattis och hans syster Hege har onekligen en tidlös karaktär och en närmast mytisk kvalitet. Det är en historia där Mattis stora fråga, som också är mänsklighetens stora fråga, ”varför är det som det är?”, ekar mot det norska landskapets lika vackra som likgiltiga fond.
2007 gjorde den norske, men i Sverige flitigt verksamme, regissören Ole Anders Tandberg en dramatisering av Vesaas roman på Det Norske Teatret i Oslo. Nu iscensätter Tandberg samma dramatisering på Dramatens Elverket. Som vanligt när det handlar om Tandberg möter oss ett stilrent scenrum, här signerat Erlend Birkeland. Denna gång i form av ett nästan kalt rum, förutom en liten flugsvamp och en mindre variant av den sten som figurerade i Tandbergs uppsättning av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. En stor vit fondvägg blir projektionsyta för en rad snygga videoinslag.
I detta scenrum befinner sig Magnus Roosmann i stort sett hela den nära tre timmar långa föreställningen igenom. Och han är verkligen storartad som Mattis, särlingen som ser tecken överallt, inte minst i morkullans flykt över hustaken, och som hellre överlåter sig åt döden än riskerar att bli övergiven. Roosmann gör sin Mattis fullständigt trovärdigt, empatiskt men inte förskönande och utan att någonsin hemfalla åt dårens klichéer. Det är ett fantastiskt porträtt av en fantastisk skådespelare.
Även om övriga i ensemblen gör stabila insatser, där Melinda Kinnamans Hege är värd ett särskilt omnämnande, är det ändå Roosmann som är föreställningens stora behållning. En föreställning som i sina bästa stunder är både poetisk och vacker, men som i sina sämsta stunder liknar något som, säg, Grotescogänget skulle kunna göra om de ville parodiera högstämd och pretentiös institutionsteater. Den ambitiösa formen svarar inte alltid mot det stundtals mer märkliga än betydelsemättade innehållet. Föreställningen lider också av en viss avsaknad av dramatisk framåtrörelse. Ofta ett problem när romaner iscensätts.
Men dessa invändningar till trots, här finns ändå något värt att uppleva. En stämning lika svårfångad som de där fåglarna som drar sina streck över himlarna.