Euripides antika drama om Medea, den trollkunniga kvinnan som efter att ha blivit förrådd av sin make Jason mördar såväl den nya hustrun som sina egna barn, aktualiserar ständigt dagsfärska frågor. Nu senast på operascenen blev flyktningens utsatta situation en undertext i iscensättningen av Daniel Börtz grymma opera.
I Viktor Tjernelds iscensättning vänds blicken snarare åt den omgivande periferin, och det är den tysta massan av åskådare som istället hamnar under lupp. Ja, eller så tyst är inte massan, ty det är kören som blir representant för vårt samhälles lättköpta, lättvindiga sympatigenerator. – Det är synd om Medea, suckar någon, och de andra håller med. Från tre rader av talarstolar blickar de ner på tragedin som äger rum på scengolvet, som Olympens allseende gudar som äger all makt att ingripa men inte förmår mycket mer än att skapa en hashtag över eländet och sedan går över att i ett rosévinsrus diskutera filosofins olika hållningar kring kärlek. Medkänsla övergår snabbt i retorik, vill detta säga oss.
Under tiden värker Medea av sorg och vrede, ihopkrupen i fosterställning på golvet med en rosa kudde. Linda Kulle gör titelrollen som en mestadels sårbar figur, hela tiden närmare gråten än vreden, sällan ruskig som vi är vana att se henne, och ibland med strimmor av mänskligt ljus. Övriga i ensemblen varvar sina körposter med att spela de andra rollfigurerna i dramat. Logi Tulinius som Jason är så abnormt vanlig att sveket blir om möjligt ännu mer oförlåtligt, medan Emil Brulins barnlöse Aigeus blir mest själv ett förvuxet barn.
Och det är här någonstans, i en ganska drastisk övergång mitt i pjäsen som problemen med uppsättningen börjar – att man söker vinna aktualitet genom att å ena sidan spela ut tragedin med versaler och ett allomspännande känsloregister, samtidigt som man å andra sidan varvar tragedin med en samtida ironisk humor, och aldrig möts dessa två. Tänk så mycket bättre många av de goda idéerna – som kuddregnet till exempel – hade varit om man hade avstått från att sätta tragedin inom citattecken. Och tänk hur mycket mer pregnant budskapet om åskådarens passivitet hade varit om man hade dämpat samtidsreferenserna (”Hur många Medeor tål Korinth?”) bara en liten aning. Bäst är det när Medea, rufsig och ångerfull, talar till sina barn. I denna uppsättning vinner det allvarsamma handlaget stort.