Gestaltningen, minnet och den upplevda erfarenheten är det fundament som vittneslitteraturen vilar på, där den ena eller den andra komponenten ges större tonvikt beroende på vilka allmänmänskliga anspråk man gör med sitt vittnesmål. Språket och tystnadens otaliga svek, utgiven på svenska 2006, är den syriske journalisten och poeten Faraj Bayrakdars vittnesmål om de omänskliga förhållandena på bland annat det ökända Tadmurfängelset. Han hade tillbringat totalt 14 år i politisk fångenskap. Diktverket författades och memorerades med medfångarnas hjälp, och sedermera skrevs på cigarettpapper som smugglades ut. Nu sätts verket upp som en monolog för allmänhet och gymnasieelever på Uppsala Stadsteater i en bearbetning av Alejandro Vivanco.
”Tystnaden däremot… var och är fortfarande en större skam och ett större svek” reciterar Francisco Sobrado i rollen som Bayrakdar i en hårdrocksanstruken motståndsestetik. Som en plågad, risig kristusgestalt, naken på överkroppen med ett målat X på bröstet resignerar han inför det öde som han står inför att återuppleva och gestalta. Gestaltningen, i första ledet genom poesin men nu också genom denna iscensättning, är således vad tyngdpunkten läggs på. Detta löper som en röd tråd längs hela föreställningen – en scenarbetare dyker då och då upp som en stum figurant, och en uppfordrande röst informerar en eller två gånger om föreställningens återstående spellängd – och våga inte tro att du kommer att komma ens i närheten av de fasor som kommer att skildras. Och tur är det att den gestaltande tolkningen genom ett poetiskt språkbruk lägger sig som ett filter, ty det blir stundom riktigt outhärdliga redogörelser av tortyr och lidande. Genom videoprojektioner får vi en tillstymmelse till aning av den febriga upplösningen av jaget, och det upplösta jagets motsträvighet, som åtskilliga år av isolering och brutalitet ger upphov till. Francisco Sobrado gör en förträfflig förkroppsling av denna tvekamp mellan den fysiskt och psykiskt nedbrutna kroppen och det människovärdiga subjektet.
Det må vara klichéartat att åberopa denna uppsättnings viktiga tematik eller att påminna om att erfarenheter av politiskt våld i eskalerande fart återigen kommer att möta oss i våra medmänniskors levdnadsöden, men jag säger det ändå, och uppmanar alla som kan att se den, om inte annat för att den helt enkelt är en tjusig och vacker föreställning, all dess råhet till trots. I den poetiska gestaltningen finns trots allt det allmänmänskliga.