"Det vittnar om en brist på självförtroende."
Har han rätt, Leif Zern, om alla dessa bästsäljare som ängsligt plockas in på teatern i hopp om litterär draghjälp? Rent kommersiellt var det mycket riktigt nog bara en tidsfråga innan Lena Anderssons formidabla romansuccé skulle ta plats på scen, och det blev alltså Uppsala stadsteater som hann först.
Men det är också lätt att se den konstnärliga lockelsen i projektet. "Egenmäktigt förfarande" är en superb genomlysning av "förälskelsens skövlande kraft" och av vad som händer när man försöker tala om kärlek och relationer på juridiska. Det är en förundersökning som Ester Nilsson driver mot Hugo Rask, han som tagit henne i anspråk och sedan gått därifrån utan förklaring.
När vi först möter henne på lilla scenen ligger hon i fosterställning på golvet, och vrider sig i smärtor. Därifrån går en skarp båge tillbaka till det första mötet, då Hugo Rask flyttar hennes kappa med en med sådan "varsamhet" och väcker ett begär av förödande slag.
Det är, som ni förstår, en knepig text att sätta kött till. Ester Nilssons teoretiska malande fungerar utmärkt i direktkontakt med läsarens medvetande, men är en stor utmaning att gestalta kroppsligt och sceniskt. Åsa Forsblad Morisse i huvudrollen har ett svårt utgångsläge, och börjar också i viss forcering. Men hon arbetar sig målmedvetet in i Esters besatthet, blick och irriterande personlighet och det blir efter hand en riktigt levande tolkning.
Och herregud, Hugo Rask – det är som att han här blir synlig för första gången. Lars Väringer är självklar och häpnadsväckande rätt för rollen som den jovialiskt självgode konstnären.
Precis som i Stockholms stadsteaters fina dramatisering av Karl Ove Knausgårds "Min kamp" är det avgörande element som lagts till texten en självmedveten humor. Karin Parrot Jonzons uppsättning driver kärleksfullt med Ester Nilsson, och än mer med Hugo Rask – denna bimbo i kulturmansgestalt som överhuvudtaget inte har kapacitet att hänga med på Esters resonemang om plikter och konsekvenser.
Och vid sidlinjen står väninnekören och gastar (He's just not that into you!) till ingen nytta, i spänstigt spel av Siw Erixon och Lovisa Onnermark. Väninnorna är egentligen det enda som inte riktigt håller i Anderssons roman – jag tror helt enkelt inte på att Ester Nilsson har kvinnliga vänner. Därför är det ett snyggt scenisk grepp att transformera dem till en antik kör som kaxigt kommenterar och ramar in handlingen.
Vem vet hur det egentligen ligger till med teatern som konstform. Men "Egenmäktigt förfarande" är en föreställning som – med all rätt – bär på ett riktigt gott självförtroende.