Fasansfull tortyr från koncentrationsläger varvas med koreografi och kitsch när Riksteatern tar sig an Heinz Hegers evigt aktuella "Männen med rosa triangel", baserad på Josef Kohouts vittnesmål men publicerad först 1972. Titeln syftar på det emblem som homosexuella försågs med i fånglägren - som för att märka ut den värsta av avvikelser lite större än judarnas gula, romernas bruna och de kriminellas gröna triangel.
1939 tvingas den drygt 20-årige Josef lämna sin apolitiska tillvaro med likakännande i ett borgerligt Wien. Han har kommit ut för en vidsynt mamma och har en älskad pojkvän. Efter att Gestapo fått nys om saken skickas han först till fängelse och snart vidare till koncentrationsläger.
Josefs sexuella läggning är hans enda ”brott”, vilket tvingar honom till sex år av tortyr och förödmjukelse. Men denna läggning, i lag med ett välskapt yttre, öppnar också för vissa fördelar och, så småningom, en väg ut ur helvetet.
Anmärkningsvärt är hur sadism och sexualitet ställs på sin spets under krigstider, och hur de manliga behoven ständigt bestämmer dagordningen, då som i dag.
På förslag lierar sig Josef med flera kapoälskare. Genom att betala med sin åtråvärda kropp förses han med extra mat, kläder och skydd, han befordras. Sexualiteten blir såväl stigma som självbevarelsedrift, både väg in och väg ut, vilket knappast var en möjlighet för en utnyttjad kvinna.
Tonen sätts allra först med ett mimnummer av schlagern ”Schön is die Welt”. Regissören Mårten Andersson renodlar bokens kontrastverkan. Guldig cellofan, paljettdräkter, stroboskopeffekter, vita trikåer och basketdojor följer. Genom nästan hela föreställningen singlar konfetti från taket, fram till en julafton då ”O Tannenbaum” får runda av.
Det är all-inclusive om exkluderade bögar. Men tyvärr inte särskilt väl fungerande teater. Även den fint ljusgröna fonden försvinner bakom utanverket.
Kanske hade en viss tydlighet underlättat. Vem är det som objektifierar dessa kabaretbögar - gärningsmännen eller offren själva, samhället då eller nu?
Nog för att det handlar om ett arbetsläger - aldrig en lugn stund - men den rastlösa regin hade vunnit på mindre distraktion. Bara undantagsvis samspelar Mattias Brunns monologer med Marcus Baldemars koreografi. Som i en av många tortyrscener, ”hänga i träd”, med dinglande kroppar som får axlarna att hoppa ur led och skogen att ”sjunga”.
Ändå kvarstår helhetsomdömet om en alltför överlastad föreställning. Säkert hade en bearbetad reading lämnat fler bestående intryck.