Mytologin som omgärdat det ryska punkkollektivet Pussy RIot och dem av dess medlemmar som hamnade i fängelse efter ett performance på Kristus Frälsares katedral i februari 2012, har gjort dem till gestalter som på sätt och vis är larger than life. Detta var något som inte minst ledaren Nadezja Tolokonnikova visste om själv – under sin slutplädering i den farsartade skenrättegången framhåller hon att det inte är Pussy Riot som står inför rätta, utan ”hela det ryska statssystemet”. Brottet de stod anklagade för med anledning av att ha framfört sin punkbön i katedralen rubricerades som ”huliganism motiverat av religiöst hat”. Straffet avtjänas under de mest miserabla förhållandena ur humanitär synpunkt, samtidigt som västvärldens rockstjärnor signalerar sitt stöd.
Allt detta går att läsa i Masha Gessens bok "Ord kan krossa betong", som nu dramatiserats av Irena Kraus på Dramaten.
Mot en socialist-realistisk relief med Putins ansikte mångfaldigat utspelar sig det händelseförlopp som skildras i boken i kondenserad form: Pussy Riots ideologiskt motiverade punkrevolt, den kafkaartade rättegången och straffet. Kanske just med anledning av Pussy Riots mytologiska ställning blir resultatet flyktigt, i bästa fall. Den politiska korruption som motiverade kollektivets aktioner förblir en vag undertext, men desto mer framträdande blir medlemmarnas egna filosofiska patos. Å andra sidan är de personporträtt som gestaltas vid sidan av de tre åtalade tämligen karikatyrartade, som den inkompetenta men välmenande försvarsadvokaten Violetta (Hulda Lind Jóhannsdóttir) eller den obstinate pojkvännen Petja (Rasmus Luthander). Att förstärka dessa gestalter som skulle kunna sägas vara inkarnationer av ett rättssystem som ter sig mardrömsliknande skulle kunna vara i sig en anspelning på en punkestetik som är grovhuggen, skränande och högljudd, men den ojämna tonen i föreställningen får mig att tveka om vad det är jag egentligen ser: är det en dokumentär gestaltning av en samtidshistorisk händelse som fick enormt genomslag, eller är det mediekonstruktionen Pussy Riot som vi ser komma till liv? Bäst är det när punken släpps otyglad på scen med sin råa magnifika kraft: skit, skit helig skit, Jungfru Maria bli feminist. I verklighetens bakfulla efterspel där punken är död och revolten hashtagifierats är det vederkvickande med lite oljud.