I dagarna har det debatterats över att Radioteatern dragit tillbaka en dramatisering av Ödön von Horváths "Ungdom utan Gud" från 1937. Anledningen är att n-ordet förekommer nio gånger i föreställningen. Problematiken ringar in en av kulturens viktigaste principfrågor, nämligen huruvida den är till för att fostra eller gestalta? Kan ett estetiskt ställningstagande vara frigjord från politik eller är kulturarbetare färgade av rasism och sexism? Och är institutionernas chefer modiga eller ynkryggar när de ger efter för normkritiska röster?
I Dennis Magnussons "Att göra en Tartuffe" tas dessa frågeställningar upp i form av metateater. En teaterensemble på en stadsteater ska sätta upp Molières "Tartuffe" när en av skådespelarna kollapsar dagen före premiären. I ett desperat försök att rädda föreställningen sätter den kappvändande teaterchefen Adam (Aksel Morrise) in Åsa (Lovisa Onnemark) från den feministiska frigruppen Tårgas som konsult för uppsättningen. I likhet med pjäsen i pjäsens Tartuffe blir framstår den radikala Åsa som en maktlysten opportunist som genom att ropa floskler i stil med ”det patriarkala marknadsekonomiska lönearbetets gissel”, (jag citerar fritt ur minnet, men retoriken känns igen) domderar och styr med dogmatisk järnhand men utan att egentligen veta något om teater. Gunnel Fred som den avsatta regissören Gunilla är visserligen kvinna, men med ett patos som vilken vit svensk kulturman som helst som vet hur stor konst ska utföras – hon har till och med en utomäktenskaplig kärleksaffär med en av skådespelerskorna i ensemblen.
Det bjuds på omåttlig humor och det teaterdös fler gånger än jag kan räkna på scen – eller bakom scen rättare sagt – och det rusas in och ut genom dörrar och falluckor i Moa Möller och Ulla Kassius scenografi enligt farsens alla uppskruvade konventioner. De olika typerna på scen, som den äkthetssträvande och ätstörde Richard/Tartuffe (Bengt Braskered), den politiskt medvetna Doreen/Marianne (Frida Jansdotter) eller den tourettesdrabbade David/Cleante (Daniel Gustavsson) agerar utifrån egenintresse men deras största funktion blir att vara en projektionsyta mot den övergripande maktkampen. Andra akten i pjäsen avstår från att kommentera kulturpolitik och blir renodlad fars, vilket också paradoxalt nog kristalliserar ut pjäsens budskap, nämligen att teater i första hand vara teater och inget annat. Och pjäsen blir i slutända en partsinlaga i normdebatten den också.