57 år efter Dramatens uppsättning med Inga Tidblad och Bengt Ekerot i huvudrollerna är det åter dags för Paul Claudels "När dagen vänder" på svensk scen. Strindbergs intima passar utmärkt för fransmannens passionsdrama, skrivet 1905, då författaren förde ett världsomspännande liv som diplomat.
Platsen är en lyxångare mitt på Indiska oceanen på väg mot Kina. Det är mitt på dagen, solen står som högst, ett ljus som riskerar att blända sikten för en kvartett människor som befinner sig i livets mitt.
Tre varierat välklädda män samtalar. De verkar olika men vi förstår fort deras koppling. Ämnet för samtalet är Ysé (Maria Salomaa), en högt skattad kvinna som samtliga tre, av kärlek och begär, låter sig definieras genom.
De Ciz (Rikard Forsgren) är hennes make, medgörlig i salong men desto mer beräknande i affärer. Amalric (Johan H:son Kjellgren) är hennes älskare, grovbarkad och med en flaska Calvados i hand. Mesa (Simon J Berger) är hennes förhindrade kärlek, poeten som också är Claudels alter ego.
Efter allehanda positionering och trippande runt målet tecknar Claudel, lite som Roland Barthes senare, en kärlekens encyklopedi i gränslandet mellan kropp och själ, mellan hämmat innanmäte och jakten på lystmäte. Och han gör det med språket som insats, kärleken värderad utifrån läsbarhet.
Mesa sjunger poesins lov, beklagar att han själv blir bokstaverad. I J Bergers gestalt blir det menande och förnärmande standardläge. Mer tilltufsad ju längre pjäsen lider, desto mer faller J Bergers spel på plats.
Ysé är ombytligare, avståndskall ena stunden, förtrolig nästa. Salomaa lever sin roll från första till sista scen och de passionerade två hänger sig åt det högstämda. Vid klimax har skådespelarna nära till skrattet. Ändå är pjäsen som vackrast just här.
I den tredje och sista akten är det lite som att befinna sig i en sen Terrence Malick-film. Tålamodsprövande reflektioner om liv och död, Guds tystnad och det bibliska som projiceras mot ett kosmiskt universum, kvinnans centrala men outsägliga roll. Med den väsentliga skillnaden att stycket här sker mot en tydligt imperialistisk fond.
Kärleken blir sekundär i förhållande till övergreppen mellan raderna. Sveken och bedrägerierna sker sällan i bild, på scen, utan mellan akterna. I detta bygger tragedin även en nödvändig bro till vår konflikthärdade tid, från förförande zenit till förgörande solnedgång, och med ensamheten som återkommande slutdestination.