Att det skulle vara ett öde grymmare än döden för en kvinna att bli övergiven av sin älskade och sen förbli ogift för resten av sitt liv är en bokstavstolkning av Lorcas Fröken Rosita som är svår att ta till sig idag. Handlingen i "Fröken Rosita" går ju så – Rosita är ung och förälskad, och hennes fästman tillika kusin måste plötsligt fara iväg. Med löfte att snart återvända lovar Rosita att vänta på honom, men åren går och Rosita väntar förgäves. Pjäsen fortlöper parallellt med livscykeln hos Rosa mutabile, en ros var korta livsspann fungerar som en symbolik för, ja vadå? Att kvinnor i takt med sitt åldrande vissnar och dör ut?
Thommy Berggrens iscensättning, ett tidstypiskt kostymdrama, kan vid första anblick föreslå just en sådan bokstavstolkning. Såsom originaltexten anger befinner vi oss i Lorcas Granada under sent 1800-tal. Borgarskapets unga damer tillgriper de medel de har sig tillgängliga för att ge ton åt sin yrvakna rodnande sexualitet, nämligen våpfullt trånande. Men i denna tidstypiska iscensättning som i Anna Asps scenografiska inramning snudd på doftar av Andalusien, är det snarare de äldre kvinnornas livskraft som får agera som en drivande motor. Anita Ekström som fastern och Gunilla Nyroos som pigan ger båda gestalt åt en förment kolerisk kvinnlighet som i slutändan är fylld med kärlek, visdom och styrka. Lina Englund i titelrollen gör i sin tur ett nedtonat porträtt av en kvinnlig neuros som till sist mynnar ut i insikt och mognad.
Och det här är verkligen kvinnornas pjäs, männen får snarare fungera som komiska alibin, inte utan en stor portion värme och ömhet, som i Ingvar Hirdwalls tossige men snälle farbror som tycks endast kunna tänka på sitt växthus och sina rosor, eller lektorn (Sten Ljunggren) som inte blygs för att upphöja sitt författarskap till det bästa som nånsin gjorts.
Det komiska anslaget hanteras dock med lätta penseldrag, lika så övrig regi, orden liksom smakas fram i den gassande solen, känsloregistret är noga utprövat till att inte bli ”för mycket”. Den (för oss) osannolika tragedin i att bli övergiven och förbli ogift blir sekundär i förhållande till den atmosfäriska grundtanken i uppsättningen, att tiden går men den står också still, vilket på sätt och vis ju är kostymdramats hela raison d’etre.