Efter regeringens beslut att skärpa flyktingpolitiken florerade i mitt Facebook-flöde en flitigt delad länk om Evian-konferensen 1938, då 32 länder samlades för att diskutera den (judiska) flyktingsströmmen. Stor sympati uttrycktes, men samtliga länder fann nog i sina egna problem.
Sådana jämförelser kan vara relevanta, som påminnelse om hur historien upprepar sig, men de kan också verka reducerande - punkthändelser som får bilda hela, alltför stora resonemang.
Bra konst bör ge mottagaren en chans att försjunka i saker utan att nyanser går förlorade.
"Samtal före döden", en fiktiv gestaltning av Adolf Eichmanns (Johan Ulveson) två sista timmar i livet, före avrättningen i Tel Aviv 1962, fungerar länge så. Baserad på centrala händelser - som Kristallnatten (mördarnas idiom gäller här) eller Wannseekonferensen - och med avstamp i Hanna Arendts tes om att ondskan är banal, målar Adam Price bilden av en transportofficer som inrättat sig i eufemismernas led och framhärdar med sin retorik ända in i döden.
Den judiske domaren (Philip Zandén) vill se ånger men inser efter hand sin fåfänga. Inte för att Eichmann inte skulle vara ångerfull, utan för att ånger i detta fall är oviktigt.
Det centrala blir i stället - och det lyckas pjäsen med redan i första akten - att visa på det trots allt mänskliga. När Eichmann, plötsligt knivskarp, minns en tidig, utdragen gasscen (Zyklon B har ännu inte introducerats), kvinnan vars blick han möter, så ryser han - förstås alltför aningslös på förhand men uppriktigt uppskakad efteråt.
Det är bilden av en människa som, bland många andra, tillåtit sig att bli en kugge i maskineriet. Den stora skillnaden var att Eichmann så väl behärskade sin uppgift, logistiken med det europeiska tågnätet som sin egen Stradivarius, och med drivkraften i de smala strecken på axlarna.
Hustrun Viktoria - en infallsrik Ann-Sofi Rase - går igen i flera återblickar, som projektionsyta för det aningslösa, sekonderande och avdramatiserande. Gerhard Hoberstorfers beordrande Heydrich vet desto mer och kan även kosta på sig självironi - som överlägsen arier underlägsen judarna.
Vart andra akten lider hemfaller pjäsen delvis åt jämförelserakter, en eftergift som skriver publiken på näsan. Viktoria blir överflödig som förebrående förd bakom ljuset, liksom Heydrich ångerfull på dödsbädden - även om båda ger dramatisk relief till Eichmanns enträgenhet.
"Samtal före döden" är viktig och ofta stark teater som dock hade vunnit på avskalning och färre förtydliganden.