Inför det riktigt egenartade står man alltid mållös. Att försöka återge eller beskriva ett konstverk som uttrycker något som egentligen bara låter sig uttryckas i just den form som konstnären givit sitt stoff, är smått omöjligt. Jag känner mig tvungen att slänga in denna brasklapp då ”Winterreise” på Teater Galeasen är just ett sådant verk.
Den österrikiska Nobelpristagaren Elfriede Jelineks text liknas bäst vid musik, ett flöde av ord där motiv och teman träder fram, genomförs och upprepas. Att det handlar om ett slags scenisk musik antyder även pjäsens titel, som hämtats från Schuberts klassiska sångcykel och som också framförs på scen av pianisten Anna Christensson. De tre skådespelarna (Ester Claesson, Petra Fransson och Daniel Nyström) är även de ett slags geniala teatermusiker, då de framför och levandegör Jelineks ordmusik på ett fullständigt magnifikt sätt.
Så vad handlar då dessa ordkaskader om? Jag uppfattar texten i första hand som ett vindlande, absurt, ibland ganska tröttsamt malande och stundtals komiskt tidsdokument, där just Tiden är ett av de återkommande motiven; dess obevekliga gång, det förflutna som både finns och inte finns, nuet som smälter bort precis som det oljeskadade isflak som stora delar av pjäsen utspelar sig på. I första akten hålls en förvriden spegelbild av vår tid upp för åskådaren. Det handlar om kärlekens ekonomi, om hur bankernas och marknadens språk invaderar våra mänskliga relationer. Här finns en märklig och svartsjuk monolog om Natascha Kampusch: ”Vill hon sätta sig själv över oss?” Det handlar om en tid präglad av narcissism och småsinthet. Men också om främlingsfientlighet: ”Vad har ni i våra källare att göra?”.
Det är också en kärlekstörstande tid vi lever i. I andra akten hörs två intensiva rop på kärlek. I ett badkar av lättbetong ligger Petra Fransson och sörjer en förlorad moders kärlek. Vid pianot står Daniel Nyströms ratade pappa, förtvivlad och inte längre behövd av fru och dotter. Tillslut står de alla tre där, stapplande isprinsessor på sina skridskor.
Att det är en dramatiker, Christina Ouzounidis, som regisserat går inte att ta miste på. Uppsättningen är präglad av ett absolut gehör för språkets musikalitet. Rytmen, melodin, klangen; allting sitter perfekt. Det är en egensinnig, stundtals krävande men mycket sevärd föreställning. Och, som sagt, egentligen helt obeskrivlig.