Godhet är ute, om något missat det. Det goda är kladdigt och förmätet, och den som står för något annat än det hårda, strama och stängda är en narcissist med dold agenda.
Allt detta gäller även på Dramatens stora scen, där regissören Mattias Andersson fortsätter sin undersökning av godhetens väsen och möjligheter genom att ta sig an Fjodor Dostojevskijs "Idioten". Nästan 800 boksidor har klippts ner till ett drygt hundratal manussidor för vår tid; här finns ingen nostalgi eller eskapism.
Furst Mysjkin är hemkommen, nyanländ om du vill, till ett land där radiosändningarna talar om flyktingkris och borgarklassen är proppmätt vilsen. Oskuldsfull som ett barn kliver han med öppen blick rakt in i ett getingbo av intriger och krass cynism, där en som älskar en annan ska gifta sig för pengar med en tredje.
Det ska sägas att förväntningarna på Mattias Anderssons "Idioten" möjligen är orättvist höga: Hans mastodontprojekt "The mental states of Sweden" tillhör det mest nyskapande som tagit plats på en svensk teaterscen de senaste åren. Och mycket är också väldigt bra ikväll, inte minst på grund av David Denciks sällsamma idiot.
Dencik bygger sin Mysjkin (eller "Mysko") med konsekvent handlag; det är en magisk upplevelse att ta del av ett sceniskt självförtroende av den här kalibern. Framförallt är han fenomenal på att reagera på sin omgivning, och skapar här många av de komiska fickor som ryms i denna mörka teaterlektion. Och snarare än god är vår furste naken och skyddslös, med världens sorg i sitt anlete. Även Marie Richardsons tålmodigt desperata hemmafru Lizavjeta och Marall Nasiris trasigt trotsiga Nastasia är mycket sevärda.
Problemet är överhuvudtaget inte själva gestaltningen, som rent episodiskt håller hög kvalitet, utan att det i någon mån saknas en scenisk helhet. Andersson utnyttjar till exempel inte riktigt den potential som finns i Ulla Kassius stängda scenrum – på samma gång ödsligt och klaustrofobiskt – effekten blir mest att ensemblen sitter där och hänger, väntar. Detsamma gör publiken, som med ljus i ögonen är inkluderade, men i ett lite valhänt grepp.
"Idioten" är med andra ord långt ifrån en helgjuten föreställning, men ställer ändå ett antal uppfordrande frågor om mänsklighet, utsatthet och ansvar – frågor som förtjänar att tas på allvar. Svaren om sakernas tillstånd uteblir, sånär som på ett enda: Åt den som har skall vara givet.