”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten”, skriver Tranströmer, ”som ett träd har sina årsringar”. Inte bara i oss själva, utan även i den människa vi valt att växa in i och tillsammans med, kan vi se de tidigare ansiktena, årsringarnas cirklar. Vi lever med alla våra årsringar, med alla de tidigare ansikten vår partner bär inom sig. Kanske är det så Eva Dahlman har tänkt i sin intelligenta bearbetning av Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”, tv-serien om Johan och Marianne som fick närmare halva Sverige klistrad framför dumburken 1973.
Här har nämligen ett par blivit tre; ett ungt, ett medelålders och ett äldre. Sex skådespelare på två roller. Idén, som kan verka krystad på pappret, visar sig vara briljant. Upplägget skänker extra nyanser åt Bergmans text, samtidigt som det hela blir mer igenkännbart och allmängiltigt. Ett av paren är också samkönat, vilket tar udden av det drag av könskrig, med en ond man och ett offer till kvinna, som finns hos Bergman. De tre paren (Linda Kulle och Logi Tulinius, Anna Carlson och Mikaela Ramel, Dag Malmberg och Eva Fritjofson) börjar också spelet sittande bland oss i publiken och träder först efter en stund in på scenen. Som vore de tre versionerna av Johan och Marianne framvuxna ur oss i publiken.
Att det äktenskap som sedan gestaltas på scen skulle vara representativt får man dock inte hoppas. För vad Bergman skildrar är två förvuxna barn, fullständigt oförmögna till den ömsesidiga respekt och självutgivelse som ett äktenskap, ja som all äkta kärlek, kräver. Att barnen är så osynliggjorda i Bergmans drama är ingen slump. Det skulle vara outhärdligt att se dessa ”emotionella analfabeter” försöka agera föräldrar.
Det är både tragiskt och komiskt att följa Johan och Mariannes många känslomässiga turer, deras tafatta försök att visa verklig ömhet och värme, deras längtan ut ur den borgerliga tvångströjan, in i något sant och verkligt. Allt det där som skulle kunna ges dem om de bara vågade möta varandra på djupet. Den lysande ensemblen lyckas lyfta fram det rörande i allt detta. Det är egentligen synd att peka på enskildheter i ett ensemblespel som arbetar så organiskt tillsammans. Men nämnas måste den fruktansvärda Paula-sekvensen, när Johan kommer hem och berättar att han är kär och ska lämna Marianne. Anna Carlson gör sin bekännelse i vad som känns som en enda lång entonig utandning. Mikaela Ramels ångest är avgrundsdjup.
Bäst är dock scenen med Dag Malmberg och Eva Fritjofson när skilsmässopappren ska skrivas på. Här spelas hela äktenskapets register ut, i vad som kan vara en av Bergmans allra mest välskrivna dialoger. Dag Malmbergs förvandling från förkyld toffel till hustrumisshandlare är lika skicklig som skrämmande. Eva Fritjofson är ena stunden lyckligt lätt, i den andra grym som döden. Vackrast är givetvis slutet när de tre paren efter många år möter varandra ”någonstans i världen” och bara håller om varandra. Så enkel kan kärleken också vara.
Efter Bergmans död följde en våg av iscensättningar av regissörens filmer på svenska scener. Av alla de uppsättningar jag sett är det två föreställningar på Uppsala stadsteater som står ut som de allra främsta: Linus Tunströms stundvis helt magiska ”Fanny och Alexander” och nu alltså denna smarta ”Scener ur ett äktenskap”. Kort sagt: Missa inte!