PO Enquists fantastiska roman från 1999, ”Livläkarens besök”, berättar verkligen en fascinerande historia. Det är berättelsen om hur den tyske upplysningsmannen Johann Friedrich Struensee anställs som den sinnesjuke danske konungen Christian den sjundes livläkare, hur denne till synes oansenlige läkare på bara ett par år lyckas genomföra en skrivbordsrevolution, tjugo år före den betydligt våldsammare franska revolutionen, hur han förälskar sig i och får barn med drottningen Caroline Mathilde och hur han till sist, nästan lika hastigt som han äntrat maktens scen, fråntas makten och avrättas.
Ja, här finns sannerligen alla ingredienser för skälvande dramatik. Maktspel, passion, förbjuden kärlek. Det är med andra ord fullständigt förståeligt att denna, en av Enquists allra främsta romaner, nu dramatiserats och iscensatts på Stockholms stadsteater. Här har dock något gått förlorat i överföringen från bok till scen. Enquist har en förunderlig förmåga att med sin täta och koncentrerade prosa, full av upprepningar och återkommande teman, skapa en alldeles egen värld och samtidigt blottlägga en psykologisk komplexitet hos sina romanfigurer (som ju nästan alltid bygger på verkliga personer). Denna laddning och detta djup tycks mig ha förlorats i denna uppsättning. Det blir lite för mycket redovisning av händelseförloppet, men historien blir aldrig så laddad, så levande, som Enquist får den att bli i sin roman.
Det lysande undantaget heter Lina Englund. Hennes gestaltning av drottning Caroline Mathilde är mycket stark och verkligen levande. Hennes utveckling från ”avelssto” till ”levande människa” är befriande. Hennes nederlag, när barnen tas ifrån henne, förkrossande. Även Sven Ahlström, denne Stadsteaterns hårdast arbetande och alltid lika briljante skådespelare, lyckas också utvinna nyanserna ur den renhetstörstande Guldberg. Flera av de andra rollerna, vilket inte nödvändigtvis beror på bristande skådespelarinsatser, blir dock märkligt blanka. Det gäller både Struensee och kung Christian. Den här dramatiseringen lyckas inte riktigt göra dem till det som Struensee och drottningen lyckas förvandla varandra till, det vill säga levande människor.
Givetvis har föreställningen också en hel del kvaliteter och den är säkert sevärd för den som inte känner till romanen eller den historiska bakgrunden. Men själv kan jag inte göra annat än att ta till en sliten gammal klyscha: Boken är bättre.