Efter uppmärksammade "Babydrama" (2007) i regi av Suzanne Osten återkommer dramatikern Ann-Sofie Bárány med en ny pjäs för de minsta på Unga Klara. Denna gång med konstnärlige ledaren Gustav Deinoff som beställare och regissör, men alltjämt med Ostens ande svävande över scenen.
"Alltet" riktar sig dock inte bara till de små, barn mellan två och fem år, utan också till personer passerade pensionsålder. Alltså människor i livets början och slut, här främst kategoriserade som behövande - korven i korvbrödet - och vårdade av generationerna däremellan.
Först som (nästan) sist finns här Inga, en 100-årig som ligger till sig för det perfekta slutet. Att hon vill dö är, alla ordvrängningar och perspektivskiften till trots, inget dösnack. Och det är inget dålig långvård hon inrättat sig i, på ett välbehagligt fältsjukhus med gröna växter och hög syresättning som skärper upptagningsförmågan - också hos publiken. Inramningen är i sann mening ljuv, en cirkelrund scen vadderad i senapsgul matta och sammetsröda väggar.
Ändå påminner upptaken till "Alltet" om Mats Eks dysfunktionella nära döden-uppställning av Strindbergs Spöksonaten från 2012, missanpassade individer som med sång och koreografi framför sin klagan på olika sidor omhändertagandet.
Som kontrast till Inga tecknas här Polly Kischs unga sjuksköterska Evig, en samtidens ställföreträdare mån om att tona ner allt direkttal, avdramatisera det som kan få barn - och kanske främst vuxna - att skrämmas döden.
I ett självcensurerande samhälle där en enskild kränkning allt oftare leder till bannor och förbud för en större massa, blir Unga Klaras roll särskilt viktig. Här saluförs alltjämt inga begränsningar, inga förskönande omskrivningar.
Trädgårdsmästaren (Nidhal Fares) har tappat minnet och famlar efter orden, medan barnet Nu (Malin Cederbladh) navigerar och intervenerar med öppet sinne. I detta kan gröt, ord och död förväxlas, gå upp i varandra, spegla en hel livscykel. Ett samstämt musikaliskt klimax – gitarr, piano och kontrabas – kan med lätthet följas av den emotsedda döden.
Det är förstås svårt att veta hur barnen upplever tillståndet, men vissa saker i "Alltet" hade kunnat vara mer distinkta. Samtidigt återfinns pjäsens förträffliga i denna osorterade lekfullhet, ord och gester som aldrig tillåts vara ironiska. Här ges heller ingen lösning på åldersfascismen, men väl ett möte som får oss att fundera över synen på gamla och unga, och hur invant vi bemöter dessa fria själar i början och slutet.