Den slovenske – och inte helt okontroversielle – filosofen Slavoj Žižek har fört ett intressant resonemang om Alfonso Cuaróns film "Children of men" från 2006. Genom det han liknar vid en anamorfos, perspektivförvrängning, ser vi det verkliga skeendet pågå bakom den uppenbara intrigen (vit man räddar svart kvinna). Och vi får bara syn på det ordentligt så länge det befinner sig just i bakgrunden.
Denna spänning mellan förgrund och bakgrund präglar också Linus Tunströms avskedsföreställning på Uppsala stadsteater. I en konsekvent lager-på-lager-teknik bygger han upp Shakespeares "Kung Lear" i vad som liknar ett grått mausoleum, där mycket av det som ska förmedlas pågår just i scenbildens utkanter.
Samma växelspel mellan centrum och periferi återfinns också i handlingen, där rörelsen mellan makt och maktlöshet utgör den bärande axeln: Från självklar fixstjärna till ömkligt besvärlig åldring är steget kort.
Nå, den grånande kungen stapplar in i nattskjorta på sitt 80-årskalas, redo att ge upp riket. Men med despotens omättliga begär kräver han det orimliga av sina barn och festen slutar med att han förskjuter den enda dottern som vägrar hyckla. När vi når 81-årsdagen i denna tragedi har scenen hunnit fyllas av död och stympade kroppar.
Den på förhand givna huvudattraktionen är givetvis Marie Göranzon i titelrollen, och det mesta av förhandsrapporteringen (även i denna tidning) har vinklats på att hon tar sig an en klassisk mansroll. I spelet känns den diskussionen helt främmande. Göranzons kung transcenderar frågan om kön, liksom i förbifarten, och jag funderar om vi nu kommit till en punkt där man/kvinna blivit en scenisk icke-faktor (på ett sätt som absolut inte gäller sådant som ursprung och kroppsstorlek). Känslan förstärks av greppet att låta Emelie Wallberg spela både älsklingsdottern Cordelia och den falske Edmund.
Inga tvivel råder om att Göranzon är en strålande aktris, men hon har en tendens att ta sin tillflykt till de särdrag där hon har sin styrka – till det stränga och dominanta. I passager blir hon närmast slav under en perfekt diktion som kommer till flitigt uttryck så länge kampen om makten fortfarande står och väger. Kung Lear har ju själv valt att dra sig tillbaka, men klarar inte förlusten av den enda existens han känner till. Kanske är det därför Göranzon är som allra bäst i kungens förvirrade svaghet, när hon spelar ner och för oss in i dimman, ut på heden.
Det som bekräftas i närvaron av en sådan odiskutabel stjärna som Göranzon är också att Linus Tunström inte är någon skådespelarorienterad regissör, som bryr sig om att lyfta fram enskilda prestationer – även om David Arnesens Edgar som mytisk kristusgestalt måste nämnas.
Tunström har istället en tydlig vision om helheten, och han genomför den med hjälp av ett ganska opersonligt kollektiv som egentligen inte är viktigare än andra sceniska element. (Här finns för övrigt ett visst visuellt släktskap med hans uppsättning av Goethes "Faust 1" på Staatschauspiel Dresden häromåret.)
Det här är en stilfråga, och ytterst kanske en så kallad smaksak – jag älskar det, någon annan menar kanske att han slarvar bort sina skådespelare. Och särskilt inledningsvis känns ensemblen också lite lämnad åt sitt öde, trevande i en ofokuserad röra. Men den som avvaktar får se Tunström sätta ihop kyligt distanserade tablåer som på allvar fångar den utbytbara människans ensamhet i det stora tomma.
Att alltsammans ackompanjeras av Leonard Cohens största hits känns närmast som en populistisk eftergift åt det sköna och tillgängliga, men är möjligen nödvändigt i sammanhanget. För Tunströms stiliserade "Kung Lear" kräver verkligen sin publik.