Vi är några stycken, kanske främst teaterkritiker, som brukar klaga på den starka romantrenden på svenska scener, det vill säga att det snarare satsas på dramatiseringar av framgångsrika romaner än nyskriven originaldramatik. Men flera föreställningar denna teaterhöst har fått oss belackare av denna trend att skamset tystna. ”Egenmäktigt förfarande” på Uppsala stadsteater var en formidabel fullträff och vad som på pappret såg ut som rena kamikazeuppdraget, att iscensätta Knausgårds ”Min kamp”, resulterade i en av höstens allra bästa uppsättningar på Stockholms stadsteater.
Nu har även Turteatern gett sig på en romantext till synes omöjlig att dramatisera – Nikanor Teratologens skandaldebut ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”, som blev minst sagt omdiskuterad när den skakade om det litterära Sverige i början på 1990-talet. Vad som gör Teratologens text närmast otänkbar som teater är inte i första hand dess avsaknad av dramaturgi, utan det faktum att berättelsen om Morfar och Pyret egentligen bara är en enda långa räcka av lustmord, pedofila övergrepp och de mest frånstötande vidrigheter man över huvud taget kan tänka sig. Alltihop skrivet på en dialektal västerbottniska och med en frejdig formuleringsglädje som stundtals gör texten förrädiskt munter. ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” är kort sagt den svenska litteraturens mest sataniska verk. En helvetesskildring som får Dante att framstå som barnboksförfattare och språklig puritan.
Scenkollektivet RAMAJ (Nils Poletti, Lena Lindgren och Markus Granqvist) har också format föreställningen till något av en infernovandring. Men helvetets kretsar har här blivit Hebbershålets olika rum mellan vilka vi i publiken förs. Det första som möter oss är dock en mycket stillsam Sara Lidman, som sedan tar oss med in i Morfars och Pyrets kaotiska universum. Väl där börjar det genast skjutas kvinnor (den stora fienden) och tillagas människolever i våffeljärn. Det är en hel värld som byggts upp inuti Turteaterns lokaler och som vi bjuds in i. Vi får följa med på kafferep, på mördarbesök i Skellefteå och ända in i sängkammaren. Det är fullkomligt galet, ibland djävulskt obehagligt men stundtals också fruktansvärt roligt. Hans Sandquist och Albin Grenholm måste få ett särskilt omnämnande, de är nämligen helt lysande som Morfar respektive Pyret. De guidar oss närmast kärleksfullt genom den bottenlösa ondskans misär.
Den icke alltför äckelmagade eller lättstötte rekommenderas med andra ord en resa till Kärrtorp. Men säg inte att jag inte varnade er: Den 18-årsgräns teatern har satt är befogad.