Det känns onekligen en aning olustigt att sätta sig i en teatersalong för ett par timmars lättsmält underhållning denna lördagkväll, när nyheten om de vidriga dåden i Paris ännu ligger tung och osmält inuti premiärpubliken. Men som teaterchef Linus Tunström påpekar i några välbehövliga inledningsord, vad skulle vi annars göra? Låta oss tystas? Det är givetvis inte något alternativ.
Jag kan dock inte låta bli att känna en vind från den alltmer kylslagna verkligheten utanför teatersalongen dra igenom Stadsteaterns uppsättning av musikalen ”La Cage aux Folles”. Jag har nämligen Svenska Dagbladets intervju med den brittiske debattören Kenan Malik färsk i skallen. Malik ifrågasätter skarpt den hopplösa identitetspolitiken: ”Att använda identitetspolitik för att bekämpa rasism eller populism är kontraproduktivt”, säger Malik. ”Då förstärker du bara samma tankesätt”. Vad vi idag behöver mer än någonsin är att komma ut ur våra slutna identiteter, våra särintressen, och istället samlas kring universella värden.
Denna vår samtids fokus på identitet tycker jag mig tydligt se speglad i denna gayklassiker från 1980-talet. Här framstår nämligen den homosexuella dragshowartisten Albin/Zaza och den konservative politikern Edouard som fullständigt fastfrusna i sina respektive konstruerade identiteter. Endast en av dem kallar sig konservativ, men de är båda lika ovilliga till förändring, till att verkligen förstå och möta den andre. Kanske är det detta som gör att jag aldrig riktigt lyckas ta den här uppsättningen helt till mitt hjärta. Spelad idag känns ”La Cage aux Folles” helt enkelt mer inskränkt än utmanande. Här är identiteten fast och given. En bög är en bög och en konservativ en konservativ. Och aldrig mötas de två. Vem som är ond och vem som är god är så klart också givet på förhand.
Men det betyder inte att det här skulle vara en rakt igenom dålig föreställning. Tvärtom. Musikalveteranen Ronny Danielsson har här skapat en uppsättning som känns som en självklar publiksuccé. För det är stundtals verkligen oerhört underhållande. Fantasifulla scenlösningar, snygga shownummer och en genomgående kompetent ensemble till trots, det är ändå Fredrik Lycke som bär den här föreställningen. Han är underbar som Albin/Zaza, lika musikalisk i de vassa talade replikerna som i de lysande sångerna.
Och kanske finns det ändå i den lättsmälta underhållningen en öppning mot det verkligt meningsfulla mötet. För hur ska vi nå bortom våra konstruerade identiteters ytliga fasader? Tja, att sjunga och skratta lite tillsammans är alltid en början.