Innan jag slutgiltigt gjorde mig av med min tv hände det att jag sena kvällar fastnade framför ett program som heter ”Geordie Shore”. En dokusåpa om ett antal brittiska ungdomar som super, kopulerar och agerar ut olika former av sexuell svartsjuka emot varandra. Jag kan inte hjälpa att detta är den första referens som dyker upp i skallen när jag ser Arthur Schnitzlers ”De stora vidderna” på Dramaten. Schnitzlers tidiga 1900-talsmänniskor uttrycker sig visserligen mer sofistikerat än dokusåpamänniskorna. Alkoholintaget är också betydligt måttfullare. Men barnsligheten, den bottenlösa tomheten, de infantila sexuella intrigerna är desamma.
Både Schnitzler och ”Geordie Shore” skildrar en kultur där världen fullständigt tömts på värde, där det materiella inte pekar på något bortanför sig självt. En värld som ”betyder intet”, för att låna ett uttryck från Shakespeares Macbeth. I en sådan värld finns det inte så mycket annat att göra än att fördriva den meningslösa tiden med att projicera erotiska fantasifoster på sina medmänniskor, alternativt ta livet av sig själv eller varandra. Det är som Horace Engdahl, som översatt Schnitzlers text, uttrycker det; dessa människor ”är så oandliga att man drar efter andan”.
Österrikiske Arthur Schnitzler var en av det wienska borgerskapets älsklingsförfattare decennierna runt förra sekelskiftet. Inte sällan handlar hans pjäser och berättelser om begärets vindlingar. Freud var en stor beundrare. Men även vår tid tycks uppskatta Schnitzler. Häromåret satte Uppsala stadsteater upp hans mest kontroversiella pjäs ”Ringlek”. Intresset är ingen tillfällighet. För dessvärre är det inte endast på sen kvälls-tv man kan få syn på den tomhetens kultur som Schnitzler skildrar.
På Dramaten känns dessa människor helt samtida. De är lojalt och mer allvarligt än komiskt gestaltade av en genomgående mycket välspelande ensemble. Regissören Tobias Theorell och scenografen och kostymören Magdalena Åberg har skapat en oerhört elegant föreställning där den flotta ytan blir en fasad för att dölja den underliggande tomheten. Det är dock en föreställning som precis som den där brittiska dokusåpan till sist skapar en nästan kväljande mättnadskänsla. Varför sitter jag och tittar på det här? Allt är ju så tomt, så meningslöst, så barnsligt och hopplöst korkat. En kongenial uppsättning, med andra ord.