När tidskriften Forskning & Framsteg för ett antal år sedan bad litteraturforskare vid Sveriges större universitet att lista de fem svenska skönlitterära verk som de ansåg vara de allra främsta hamnade Strindbergs ”Ett drömspel” på första plats. Man bör nog inte ta listor av det slaget på alltför stort allvar. Men jag misstänker att denna lista faktiskt talade sanning. Strindbergs lyriska och drömska drama om gudadottern Agnes, som stiger ner på jorden för att lyssna till och dela människans klagan, måste utan tvekan vara en av den svenska litteraturens både mest egensinniga och fulländade texter.
Det är en pjäs att leva med, återvända till, försöka få rätsida på. För en regissör erbjuder den stora möjligheter. Och enorma utmaningar. Ingmar Bergman blev aldrig färdig med pjäsen. Fyra gånger satte han upp den, funderade på en femte. Det är med andra ord ingen lätt sak den relativt unga (gjorde sin första uppsättning 2011) teatergruppen Teater Essence och regissören Charlotte Gottfries gett sig på. Vi talar om en pjäs inför vilken de allra största villigt erkänt att de misslyckats. Och här har vi en uppsättning av en semiprofessionell grupp med till stora delar amatörer på scen.
Hur går då detta? Jo, faktiskt, riktigt fint. Visst, det måste sägas, här saknas stundtals, men långt ifrån hela tiden, både nyanser och djup i såväl skådespeleri som regi. Och som så ofta är fallet när dessa saker saknas blir det ibland en aning skrikigt med tendenser till överspel. Men detta kompenseras med det enorma hjärta som föreställningen bär på. Och detta är faktiskt ganska kongenialt. För bilden av Strindberg må vara den av en hård kvinnohatande mansgris. Men i själva verket finns det i centrum av så mycket han skrivit ett ömmande och blödande hjärta. Inte minst i ”Ett drömspel”, som är ett enda stort och otvetydigt hjärtligt uttryck för medlidande med hela mänskligheten.
Det är detta hjärta som den här föreställningen på ett mycket enkelt och vackert vis lyfter fram. Mycket tack vare ensemblens okomplicerade, öppna och liksom nakna spel. Det hela blir i slutändan riktigt upplyftande. För när det kommer till kritan så föredrar jag en uppsättning med en och annan teknisk skavank, men med hjärtat på rätta stället, än en superproffsig och teknisk briljant föreställning som saknar det väsentligaste – hjärtat.