I Dansstudion, en trappa ner från Plattan, spelas en intim föreställning om ett Europa som brinner. Det är svensk premiär för Lampedusa (2015), av den brittiske dramatikern Anders Lustgarten. Ett fyrtiotal åskådare bildar en kvadrat tillsammans med två skådespelare som rör sig bland publiken.
De båda avlöser varandra med monologer som ställer reell omvärldstragedi mot en inverterad, infekterad byråkrati, och som delvis också flätas samman.
Emil Alméns Stefano är en arbetslös fiskare som numera försörjer sig på att bärga kropparna från Afrikas flyktingströmmar, de som inte klarat resan till Lampedusa, ön belägen mitt emellan två kontinenter, i historiens liksom i samtidens centrum. Det är sällsynt men ibland lyckas Stefano även få med sig några överlevande hem i båten. Inte för att det gör någon större skillnad för hans tonfall; här handlar det snarare om att hålla tillbaka, undvika alla livshistorier.
I engelska Leeds försöker Sandra Medinas pojkflickiga Denise finna sin plats i ett eskalerande klassamhälle. Av blandat ursprung utsätts hon dagligen för rasism - hon vet att bita ifrån. För att finansiera sina studier arbetar Denise som skuldindrivare, samtidigt som hon tar hand om sin sjuka mamma, arbetsoför och utan band till omvärlden.
Hemsökta av döden - antingen hanteringen av döda eller av levande döda - försöker Stefano och Denise hålla skenet uppe. I det längsta bemöter de krass vardag med en uppgiven axelryckning, en upparbetad sanning eller ett kvävt skratt.
Båda följer samma dramaturgiska kurva. De går från yrkesmässig distans, via en kopp te eller en espresso med en främling, till en omvändelse i humanismens tecken.
Det är förstås ett ganska förutsägbart känsloförlopp, vanligt inte minst i fiktionen, som katartiska möten över gränserna, från bioaktuella gerillafilmen "Mediterranea" till "En man som heter Ove" i andra änden.
Icke desto mindre är Lampedusa särskilt angelägen i ett Europa där solidariteten avtar i takt med att systemet havererar. Den stora meriten i Lustgartens text - som verkligen får vara en text, nästan helt utan onödiga effekter - är att den är så pass inlevd, så högst konkret, vare sig det gäller en före detta fiskare i Medelhavets mitt eller en ensam överlevare i Storbritanniens periferi.
Här handlar det inte så mycket om analys eller problemlösning som om hur vi hanterar krisen; medmänniskorna på gatan eller på tv-skärmen. Om att stänga ute känslor eller öppna för intryck, att värja sig eller låta sig svepas med. Två livsöden, olika drabbande, hjälper publiken på vägen.