Kriskonsten – snart får den kanske konturerna av en helt egen genre. Möjligen blir på sikt all konst ett slags svar på ständiga och eskalerande kriser som vi saknar förmåga att hantera.
Men mer specifikt åsyftas, naturligtvis, den konst och kultur som fötts i spåren av den senaste globala finanskrisen, från storfilmer som bioaktuella ”The big short” till skönlitteratur som Isaac Rosas "Den osynliga handen" och Rafael Chirbes "Utkanter". Med novellen "American hotel", som nu dramatiserats till en enaktare för Stockholms stadsteater, skriver Sara Stridsberg in sig i den här traditionen; det handlar om mänskligt liv och överlevnad mot en kuliss av världens sönderfall.
När Detroit ansöker om konkurs sommaren 2013 flyr folk staden, som snart ska likna en kyrkogård. Kvar i de övergivna husen rör sig de som inte har någonstans att ta vägen, och det är dem vi möter här.
Carter (Liv Mjönes) och Vladimir (Shanti Roney) sitter undangömda från världen i ett vindsrum, han vill att hon ska hjälpa honom att dö. Först tror jag att de väntar på något slags Godot, men tillvaron är inte fullt lika riktningslös som hos Becketts klassiska luffare. Här finns ett före och ett efter, och här finns – trots allt – de strategier som ett sammanbrott tvingar fram. Ett fint damm täcker Jens Sethzmans scenrum, som efter den emblematiska katastrofen.
Carter, syndafallsbarnet som föddes samma år som Reagan blev president, vänder sig rakt ut från scenen i texttunga monologer om det som varit. Liv Mjönes får alltså den inte helt tacksamma uppgiften att förmedla mängder av information till publiken. Men hon lyckas förvånansvärt väl, och bär skickligt bär upp överlevarens särdrag i språk och mask.
I andra tidslager finns en död och älskad mor (Ann-Sofie Rase) och en frånvarande far i form av en religiös hycklare (Anders Johannisson). Och så den andra mannen, han som råkar vara far till ett barn hon aldrig träffar. Peter Gardiner är alltid bra, och här gör han den cyniske pragmatikern Jack med utsökt tonträff.
Det är uppenbart helt andra krafter än kärlek som en gång dragit Carter till honom, och publiken hade nog kunnat ana dem på egen hand – om den hade fått chansen. Istället serveras vi färdiga nycklar till berättelsen, som mot slutet låses upp på ett lite för smidigt sätt för att kännas riktigt helgjuten.
Med detta sagt så är ”American hotel” ändå ett mycket angeläget stycke dramatik, som i Ingela Olssons regi blivit till fysisk och tonsäker scenkonst. Vi hör också en helt ny och uppfordrande ton från Sara Stridsberg, som låter sin Carter tala rakt ut i vår samtid: ”Vad spelar det för roll om mitt barn mår bra, om alla andra barn går under?”