Blush är namnet på den Almungebaserade Butodansaren Su-Ens senaste dansföreställning som under kulturnatten lördagen den 24 april hade premiär på Moderna Dansteatern i Stockholm.
Det är en föreställning som genomgående går i rött. Rött som blodet i våra kroppar. Eller som en plötslig rodnad som inte går att hejda skriver de själva så vackert i sin presentation. Men detta är knappast en föreställning som talar skönhetens lov. Snarare det motsatta. Butodansens estetik är det låga, fula, förvridna och äckliga. Allt kombinerat med improvisationer som skapas i stunden. Här av dansarna Su-En och hennes lärlingar Lina Palmgren, Frida Larsson och Marie Gavois men också av Lise-Lotte Nerelius manipulerade elektromusik och Gunnar Stenings bilder omvandlade av konstnären Fredrik Olofsson.
I mångt liknar föreställningen ett slags multikonstverk med ingredienser av performance, skulptur musik, bild och dans även om det i mina ögon inte är så mycket dans som det egentligen är fråga om, vare sig i modern eller traditionell västerländsk mening.
Det är snarare en föreställning med stiliserade rörelser som ibland stannar av och blir en sorts installation. Där kroppen blir ett konstverk. För mig en sorts frusna ögonblick eller känslor. Ofta med Su-En i centrum och hennes tre elever som en sorts statister om rör sig kring och förstärker hennes uttryck.
Det är en mycket märklig upplevelse. Så fjärran. Lite samma känsla som när jag för första gången såg Pekingopera med sina genomträngande toner. Alltigenom falska i mina öron, men av den kinesiska stolsgrannen uttryck att döma - något helt annat.
Det är något ogripbart i uttrycket, i själva konstformen som är svårt att förhålla sig till. Jag vill tolka, vill hitta en gestaltning men butons själ står utanför det förklarade, logiska. Buto ska inte uppfattas via förståndet utan vara en upplevelse.
Så jag ska bara försöka beskriva; Su-En och lärlingarnas rörelsemönster är genomgående långsamt, markbundet och groteskt. Ansiktsuttrycken varierar mellan det neutrala och det vanställda. Också i rörelsen, ibland dessutom i det stilfulla, kvinnliga för att strax därpå slå om i en kropp som rör, står eller ligger i förvriden ställning. Ena stunden en ung kropp med ett ungt ansikte - nästa en uråldrig. Som om dansarna i ett enda penseldrag åldrades. Otroligt fascinerande!
Musiken är enligt tradition monoton och entonig, här nästintill industriell. Bilderna i bakgrunden verkar som ett slags dans i dansen. Som förvrider det förvridna ytterligare ett stycke. Som en tyst dialog mellan golv och vägg.
I Buton dansar man också kring tanken om hur kroppen beter sig i konfrontation med ett speciellt material. Här med färg och konfetti som Su-En slutligen fullkomligt krälar i. Allt upphällt ur hundskålar! Det är denna vurm för äckel som är så svår att försonas med. Men så beskrivs också buton som en stor utmaning för åskådaren.
FAKTA BUTO
Buto är en japansk dansform som uppstod på 1960-talet och kallades då Skuggornas eller mörkrets dans. Butodansen revolterade mot den etablerade kulturen, sökte ett nytt rörelsespråk och har starka band till japansk folkkultur. Buto är den mest kända japanska dansen i västerlandet, men i Japan är formen inte så viktig. Bland de främsta ensemblerna är Sankai Juku och den kvinnliga gruppen Ariadone.
Susanna Åkerlund, kallad Su-En, är utbildad i Japan och grundade Su-En Butho Companys 1992, som har sin verksamhet i Almunge utanför Uppsala. Pionjär inom butokonsten i Sverige och känd för att ha medverkat till koreografin i artisten Madonnas video Nothing really maters.