Svindlande höjder
Uppsala stadsteater, Lilla scen
Dramatisering, regi och översättning: Melody Parker
I rollerna: Bland andra Angelika Prick, Siri Fagerudd, Simon Rodriguez, Åsa Forsblad Morisse
Urpremiär 4 december 2021
Jag sitter i salongen och är lite bekymrad. Uppsala stadsteater, med regissör Melody Parker i spetsen, ska ta Emily Brontës 1800-talsroman "Svindlande höjder" till scenen. Det kan säkert göras, men kan det göras bra? Det är en berättartekniskt invecklad roman, en våldsam och vild familjekrönika som sicksackar sig fram över trettio års tid. Familjekonglomeratet Earnshaw/Linton/Heathcliff med sina våldspiraler och dysfunktionella äktenskap får Lars Noréns familjer att framstå som harmoniska. Det måste vara svårt att gestalta en sådan komplicerad släktsaga inom ramen för en teaterföreställning. Lyckligtvis har produktionen tänkt på det. Publiken ledsagas genom stora skyltar med kronologiskt viktiga händelser. Dessa dyker upp när någon föds eller en annan dör. Det är hjälpsamt, och dessutom roligt. En annan komisk effekt är karaktären Döden, som på ett bergmanskt manéer ofta kommer att för att hämta någon ur familjen. Det är mycket av den varan i "Svindlande höjder", liksom av blod, slagsmål och gengångare. Känsliga tittare varnas.
I centrum av all oordning står Cathy och Heathcliff, ett av världslitteraturens främsta kärlekspar. De leker och slåss, men framför allt flyr de ut på heden när tillvaron på godset blir för alltför kvävande. Deras relation är en manual över hur kärlek absolut inte ska bedrivas, men det är just detta ursinne som gör "Svindlande höjder" så fängslande. Ensemblen lyckas väl gestalta de intensiva känslor som berättelsen rymmer, även om det ibland kan bli väl skrikigt. Det finns också en tendens slarva bort vissa scener med humor och kitsch.
Scenografin är alltigenom lysande. Godset Wuthering Heights är som inuti en tung och antik kista medan heden utanför är ett dimmigt sagolandskap. Familjen Lintons gods Thrushcross Grange är i sin tur som en skär puderdosa. Dessa kontraster sammanfattar berättelsens centrala konflikter. Det är med medel som dessa som Parker lyckas sy ihop berättelsen förhållandevis sömfritt och göra den till en välfungerande scenföreställning. När jag lämnar salongen är jag inte längre särskilt bekymrad.