Det brukar sägas att kulturjournalister inte skapar något själva utan bara parasiterar på musiker, konstnärer och författare, som utför själva huvudarbetet. Egentligen är det snarare så att alla, inklusive kulturutövare, parasiterar på alla. Du är vad du kulturkonsumerar. ”Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar” har lånat sin titel från låten ”Söndermarken” av Lars Winnerbäck. Logiskt för att Jan Gradvall, som också växte upp i Linköping och delar många erfarenheter med Lars Winnerbäck. Samtidigt är det ganska radikalt att döpa sin egen bok, som visserligen är en samling artiklar men som han själv i förordet beskriver som ett ”slags alternativ självbiografi”, med en textrad från någon annan.
Jan Gradvall har full koll på det där. I förordet skriver han också att han aldrig skrivit något skönlitterärt ens för byrålådan utan alltid bara skrivit journalistik. Därför har han heller inga ambitioner att skapa något unikt genom att placera orden i nya ordningsföljder, utan sätter tydligheten först. En journalist blir i första hand unik genom människorna han möter och porträtterar. Och då är en samling artiklar det själklaraste sättet att skapa en självbiografi för en journalist. Gradvalls egna tankar bryter också ofta fram både i artiklarna om andra, i krönikorna och i de nyskrivna kommentarerna till artiklarna.
”Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar” är en imponerande samling texter. I omfång, i antalet berömdheter som intervjuas, men främst på grund av den genomgående höga nivån artiklarna håller. Jag tänker sällan ”wow, vilken fantastisk text” när jag läser Gradvall, till skillnad från när jag läser skribenter som Fredrik Strage och Andres Lokko. Den här samlingen vinner snarare en arbetsseger. Det är svårt att hitta några svagheter.
En central text i boken är krönikan om hur den enda tatueringen Jan Gradvall kan tänka sig är Bror Duktig, den av de tre små grisarna som bygger sitt hus av sten medan de andra två bygger av halm och pinnar och sedan slappar. Långt innan den texten kommer har man som läsare slagits av hur ambitiöst varje artikel är genomförd. Gradvall fuskar aldrig med researchen och därför kan han skriva initierat om allt från Swedish House Maffia till Joan Didion och Cypress Hill.
En annan sak som kännetecknar Jan Gradvall är att han var tidigt ute med att underkänna begrepp som autenticitet och djup. Och sedan benhårt hållit fast vid det. Allt är yta och skivbolagsprodukter, som pojkband, och artister som sjunger andras låtar kan vara lika viktiga som introverta grungeartister som låter allmänheten skåda de inre demonerna. Många av texterna i boken handlar också om artister som är okreddiga i musikjournalistvärlden, som Swedish House Mafia, Carola och Refreshments.
Lite motsägelsefullt är det att Jan Gravdalls texter är sådana som framkallar känslan av djup genom allt som inte skrivs ut men som finns där. Som alla timmar han lagt ner på research, som inte alltid syns, men som är en förutsättning för att han kunnat bli en av landets främsta kulturjournalister.